Fint sväng på årets första jazzcafé

Många jazzensembler försöker övertrumfa varandra i prat (dessvärre inte lika ofta i gärningar) rörande minimalismens konstnärliga företräden. Ludwig Lindell Quartet pratar inte mycket om saken (eller om särdeles mycket överhuvud taget), men gör desto mer. Fastän detta naturligtvis innebär att de i själva verket gör mindre.

Detta faktum illustrerades utmärkt av en halv minut av ett solo i låten ”In the Dark”. I stället för att som så många andra i sitt skrå plocka lojt i de övre oktaverna valde bandledare Lindell (vid pianot) att helt sonika slå ner en enda ton och dröja i den, ovanpå det oförtrutet vidaregroovande ackompanjemanget.

Och även om detta var en ytterlighet under konserten är det ett utmärkt exempel på den konstnärliga djärvhet som åtminstone stundtals kännetecknar denna kvartett.

Här handlar det nämligen om en högklassig groovejazzgrupp i vardande. Repertoaren, helt egenkomponerad och lika fullkomligt instrumental, bygger inte på komplexa tekniker och kompositoriska jättebyggen. Ett fåtal ackord – ofta så rena som möjligt – bygger en grundstruktur som bandet sedan följer hela låten igenom. Det är mycket litet och därigenom mycket stort.

Därmed inte sagt att man, som Musik i Syd i konsertinformationen, bör jämföra Ludwig Lindell Quartet med E.S.T. eller Avishai Cohen. Det skapar onödiga och omöjliga förväntningar och snävar därtill in lyssnarens horisont alltför mycket i ett sammanhang där ett öppet sinne är av nöden.

Simon Albertsens energiska, mångskiftande och under stundom vildsinta slagverkande har visserligen mer än sin beskärda del av Magnus Ötröms flygighet, men där slutar referenserna.