Bra men inte spännande

Mikael Wiehe är dock inte riktigt i form den här kvällen. Efter andra låten berättar han en historia om hur han och Björn Afzelius en gång kurerade halsont med Gammeldansk. Varpå han tar en slurk ur en miniatyrflaska med denna universalmedicin.

Då har han och vapendragarna Christer Karlsson och Bernt Andersson inlett med en långsamt och värdigt framflytande ”Nu kan jag gå ut och möta världen” och den stolta ”Jag har vänner”.

Som alltid binder Wiehe ihop mellansnack och låtar på ett ofta finurligt sätt. Det märks dock att det är tidigt under den intensiva turné som Wiehe själv jämför med ett kamikazeuppdrag. Pratpartierna har inte riktigt satt sig. I och med att han vet exakt vad det är han vill säga och ”deklamerar” på typiskt Wiehe-manér hör man tydligt alla gånger han stakar sig.

Mikael Wiehe har skrivit och spelat in flera hundra låtar. De flesta är bra, många är mycket bra. Ändå får den trogna konsertbesökaren i mångt och mycket höra samma låtar varje gång. Det är synd eftersom Wiehe skulle kunna byta ut varenda sång och ändå ha en lika stark låtlista, även om den självfallet skulle säga någonting annat.

Det är klart att han ska spela ett urval av sina mest kända sånger. Men lite mer förutsägbarhet tål säkert publiken och för musikerna lär det inte vara några problem. Karlsson och Andersson håller yppersta klass och samarbetar dessutom med Wiehe sedan länge.

Karlssons piano drillar som en mandolin i ”Jakten på Dalai lama”, Andersson bjuder på bluesigt munspel i ”Har banken ta’tt din villa” och bägge hjälps åt att trumma fram en olycksbådande marschrytm i Dylantolkningen ”Ni som tjänar på krig”.

Avslutningen är stark. En inspirerad version av ”Det här är ditt land” följs otippat av ”Jag ropar ditt namn”, Wiehes version av E-types ”Calling Your Name”. Till skillnad från starka sistanumret ”Strö all min kärlek” lär dock denna cover försvinna från Wiehekonserterna efter turnén.