De unga sökarnas utställning

Österlenskolan är för många det första steget mot ett liv som konstnär. Den är en av de mer respekterade, förberedande konstutbildningar vi har i landet. Det innebär att man kan ha hyfsat stora förväntningar på eleverna som går ut efter två års konstnärliga studier.

Och jag blir inte besviken. De sju utställarna visar precis sådan nyfikenhet och lekfullhet som jag hade hoppats på. Möjligen har de stelnat till en aning inför den här utställningen; känner man allvaret flåsa en i nacken då är det lätt att man får en släng av prestationsångest.

Det är en skönt blandad utställning med allt från klassiskt måleri över skulptur och installationer till blyertsteckning. Allt är gjort med stor omsorg och en hel del talang och det saknas sannerligen inte bra idéer.

Direkt till vänster i utställningsrummet står en skulptur eller en modell av vad jag tolkar som en kåkstad, den heter Kolonin. Skapad av Andreas Larsoon. Jodå, det är kanske ett kolonistugeområde – eller inte? Det är ruffigt och skräpigt och byggt med en slags empati som gör att jag ändå ser det som en kåkstad, eller en spökstad. Det finns inte en enda människa i byn.

Jakob Warg ägnar sig åt ett klassiskt måleri i tempera. Det ger ett skönt djup i bilderna och starka kontraster. Motiven är våldsamma händelser och man känner en viss fascination för våldets koreografi. Ett spännande måleri.

Freja Wilhelmsson jobbar med film och skulptur. Hon har bland annat undersökt vad det egentligen är som vi ser under ett dygn på tv. Det sammanfattar hon i en film. Hon imponerar med sina geometriska skulpturer i vitt, en skön formkänsla.

Isak Lindberg gör parafraser på Bo Hulténs panter, Folke Linds ko och Bruno Liljefors rävar. En staty, där panterhuvudet ersatts av ett rävhuvud, och två videofilmer. En bra idé, väl utförd och med ett klart, samhällskritisk budskap.

Mikael Lo Presti är ännu en målare och det är kul att den genren lever och frodas. Han levererar bilder ur den egna vardagen utfört i olja. Han utgår från fotografier men det hindrar inte en stark, spontan känsla i bilderna.

Simon Skatka bjuder på en installation som bland annat innehåller två riktigt fina oljemålningar i dova toner. På golvet ligger händer som håller i varandra. Jag får känslan av att den ena handen hindrar den andra från att lyfta från jorden men det kan likaväl vara så att handen försöker dra ner den andra i avgrunden.

Sist men absolut inte minst njuter jag av Elin Sandströms mycket välgjorda blyertsteckningar med lätt morbida motiv. Missa inte bilden av ett tomt rum som någon lämnat i stor hast. Det är en bild som sätter igång fantasin på högvarv. Riktigt bra! Titta också på hennes självporträtt i akryl.

Sammantaget en jämn utställning på hyfsat hög nivå. Det är inte svårt att förutspå att jag kommer att möta några av dessa avgångselever i andra konstnärliga sammanhang framöver.