Skrivandets dröm lever i Glemmingebro

Text: Sune Johannesson
Publicerad 15 januari 2013 12.58 Uppdaterad 15 januari 2013 13.37
Större eller mindre text

Ystad.
Onsdagen den 16 januari debuterar författare Linda Boström Knausgård som krönikör på kultursidan. Kulturredaktör Sune Johannesson stämde träff med henne över en kopp kaffe för att prata litteratur, tro och Glemmingebro.

Det var skådespelare Linda Boström Knausgård ville bli. Som sin mamma, Ingrid Boström. Jag växte upp på Dramaten, säger hon, och berättar om hur med glädje och skräckblandad förtjusning såg sin mamma förvandlas, kväll efter kväll bli en annan. Än nedgången som Elektra hos Lars Norén, än en fallen Frihetsgudinna i en dramatisering av Kafkas ”Amerika”. Hon såg dramerna växa fram, och tror sig än idag kunna stora delar av vissa pjäser utantill. Alla dessa ord, berättelser, repetitioner, skådespelare.

– Som jag minns det var det mest fint, säger hon. Eftersom jag så småningom lärde mig replikerna utantill visste jag alltid vad som skulle hända på scen. Det gjorde att teatern också blev en plats för mig att sitta och fantisera på, ett rum där mitt inre liv väcktes.

Din pappa, undrar jag, var var han? och inser på det undvikande svaret att det är en fråga hon har funderat kring. Som när jag en gång lyssnade till Göran Tunström och han berättade om att det räckte med ett enda ord för att hans skrivande skulle ta fart. Det ordet var pappa.

– Pappa var mycket sjuk, förklarar Linda Boström Knausgård.

Den frånvarande pappan kom senare att bli den främsta anledningen till att hon sökte in till Dramatiska Institutets två-åriga linje för radiodramatik. Det var under början av 2000-talet, hennes skådespelardrömmar hade ersatts av ett begynnande författarskap som efter den snabba debuten stött på hinder, och hennes andra diktsamling refuserades. Nu hade hon, som hon säger, ”några personliga historier” som hon ville berätta och fann radiomediet mest lämpligt. Den ena handlade om hennes pappa.

– Det blev också en dokumentär om honom. Jag intervjuade honom om och om igen, om hans uppväxt i Västerbotten, ja, om hela hans bakgrund och om allt jag inte visste. Det var nästan som ett detektivarbete, att försöka få fram den gömda historien.

Det var i den här vevan hon och hennes nuvarande man, Karl Ove Knausgård, blev ett par. De hade träffats tre år tidigare under ett debutantsymposion på Biskops Arnö (de debuterade samma år, 1998). Under de tio år som de idag har varit tillsammans har han blivit närmast ett världsnamn, medan det dröjde länge innan hon själv åter tog upp sitt författarskap.

Först 2011 kom hennes litterära återkomst, novellsamlingen ”Grand mal”. En lika tät, som tunn bok med oväntade möten och förändringar, om vardag och något annat, något större.

– Jag började på den under småbarnsåren, och skrev när jag fick tillfälle. De här förutsättningarna tror jag bidrog till att det blev just en novellsamling. Främst minns jag den berättelse som inleder boken, den skrev sig själv under två timmar. Jag hade längtat efter att få skriva igen, och det var som om den kom helt färdig till mig, efteråt behövde jag inte ändra ett kommatecken.

Berättelsen heter ”Önskan” och är en historia om en mamma som berättar om och ber för sin familj. Men till vem riktar hon sig?

– Hon ber till vad som helst, till gud, till mörkret, kanske till det onda i sig själv, svarar Linda Boström Knausgård.

Är du själv troende?

– Jag skulle gärna vilja tro, men kan inte. Om jag verkligen var övertygad i min tro skulle jag kunna se det meningsfulla i allt det som vi måste gå igenom.

Vad skulle tron göra för skillnad?

– Det skulle kännas annorlunda. Det finns två sorters människors, optimister och pessimister. Jag tillhör den sistnämnda gruppen, man skulle nog kunna säga att jag är onaturligt upptagen av rädslan. Jag upplever världen som farlig, med en känsla av allt kan slås sönder när som helst.

”Grand mal” följs i augusti upp med ”Helioskatastrofen”, Linda Boström Knausgårds romandebut. Själv beskriver hon den som en uppväxtskildring, om en 12-årig flicka som föds ur huvudet av sin far i Västerbotten. Flickan blir omhändertagen av socialtjänsten, hamnar hos en familj och ges namnet Anna. Pappan drabbas av schizofreni och blir inlagd, men de båda – fadern och dottern – brevväxlar med varandra.

I höst har det gått 15 år sedan debuten och i tre böcker har hon prövat på lika många genrer; poesi, noveller och roman. Fortsättningen, då?

– Det enda jag känner mig säker på är att det är skrivandet jag ska satsa på framöver, säger hon.

– Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en roman, nu läser jag en hel del poesi och känner åter en lust att skriva dikter. Samtidigt håller jag på att översätta rocklåtar av The Doors och Amy Winehouse till musikalen ”27”, som ska sättas upp i Malmö i vår.

Karl Ove Knausgårds framgångar har gjort honom till en litterär superstar, men i grunden har det inte förändrat något, menar Linda Boström Knausgård. De läser sina respektive texter, diskuterar litteratur och stöttar varandra i sina respektive projekt. Och flytten till Glemmingebro 2011 har visat sig få större betydelse än vad de först tänkt. Här får de vara i fred.

– Vi hade bestämt oss för att flytta. Malmö kändes plötsligt inte så nödvändigt, och vi valde mellan att flytta tillbaka till Stockholm eller ut på landet. Norge var inte aktuellt, det skulle vara omöjligt för oss att bo där. Så hyrde vi ett hus på Österlen en sommar och allt kändes rätt. Ljuset, havet, de långa dagarna och barnen som lekte ute hela sommaren. Det var helt enkelt förrädiskt vackert. Att det sedan blev just Glemmingebro var en slump, det var det sjätte huset vi tittade på och vi föll både för huset och trädgården.

Och nu blir ni kvar?

– Det var synd att skolan i byn lade ner, det gav en hel del upprörda känslor. Men vi trivs och blir kvar.

Som ny krönikör i lokaltidningen, vad kan läsarna förvänta sig?

– Stort och smått, och att Glemminge-bro kommer att hamna på kartan. Det är därifrån jag kommer att utgå i mina texter.

Linda Boström Knausgård

Född: 1972, Stockholm
Bor: Glemminge-bro, sedan 2011
Familj: Man (författaren Karl Ove Knausgård) och tre barn
Yrke: Författare. Debuterade med diktsamlingen ”Gör mig behaglig för såret” (1998), som följdes av novellsamlingen ”Grand mal” 2011. I höst kommer hennes romandebut, ”Helioskatastrofen”. Hon har även gjort ett antal radiodokumentärer.
Fritid: ”Jag rider gärna när jag har möjlighet. Och jag är svag för gamla deckare eller boxar med tv-serier. ”Homeland” tycker jag till exempel är ruskigt bra.”
Aktuell: Ny krönikör på kultursidan. Läs hennes första krönika på onsdag (16/1)

Var fjärde onsdag

Linda Boström Knausgård debuterar som krönikör onsdag 16 januari och kommer att skriva reglebundet var fjärde onsdag. Du läser hennes krönikor på kultursidorna i papperstidningen.

Större eller mindre text



32 läsare har reagerat på denna artikel

56% är glada

0% är likgiltiga

31% är nyfikna

12% är arga


Hur reagerar du på "Skrivandets dröm lever i Glemmingebro"?

Läsarnas kommentarer

Din kommentar tillhandahålls av Disqus och ska ej betraktas som redaktionellt material. Genom att kommentera på Ystadsallehanda.se så godkänner du samtidigt våra regler.
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu