Att välja rätt ram är också en konst
Titta själva när ni besöker en konsthall, ett museum eller ett galleri! Konstnärer, gallerister, curatorer och allt vad de tituleras förstår sig inte på ramar. De kan spika och montera samma sorts ramar – antingen ljusa eller svarta – runt varenda bild, oavsett motiv, färgskala och teknik, om det är en målning, ett grafiskt blad eller ett fotografi.
Hur många gånger har jag inte stuckit in huvet på en konstutställning och utbrustit: Dom där målningarna skulle jag vilja lyfta ner, ta under armen och köra iväg med till en rammakare. Det vill säga en riktigt bra rammakare.
Fast det finns undantag bland konstnärerna. Ibland har jag stött på dem. Som när jag skrev om en utställning med Anna-Carin Englund på Galleri Wallner i Simris. Hon var själv där och jag minns att vi pratade länge om målningarna – och ännu längre om hennes tavelramar. Varje målning hade hon försett med en egen ram, som hon målat i olika färger och nyanser så att ramen passade till just den målningen. Vilket fick målningarna att växa, både inom sig och utanför ramen, ut till omvärlden och in i mig.
Om kläderna gör människan så kan ramen göra tavlan. Lyfta fram och upp, fokusera och betona något i bilden som man annars inte hade lagt märke till. Men ramen kan också ta överhanden: rama = stänga och låsa in, dölja bilden och göra den mer svåråtkomlig, dra värdet ifrån bilden. Så får det inte vara. Då har inte handhavaren varit en bra rammakare.
Spika och limma ramar är ett hantverk. Välja exakt rätt ram till exakt den bilden är också en konst. Det krävs lika finsynta ögon som hos de främsta konstnärerna. Att rama rätt och exakt, vill jag hävda, är också att vara en konstnär. Det här skriver jag med sorg eftersom ”vår egen” – och många, många andras – rammakare har bestämt sig för att stänga. Anledning: ålder och höjda hyror.
John Sandströms HB heter/hette ramaffären som ligger/låg på Stora Gråbrödersgatan i Lund. Han var grundaren, för 101 år sen började John Sandström att rama in bilder. Elisabeth, som med sin man Jan Nilsson tog över 1985, är brorsdotter till grundaren. Vilken perfekt duo: en förening av rammakeriets konstnärlighet och hantverksskap. Hon har tittat på bilderna och föreslagit ramar: former och färger. Han har spikat och limmat, ansvarat för att ramarna blivit precis så. Om det gått att rama in en bild precis så...
Som när vi åkte in till Lund för att försöka komma på ett sätt att få en målning av Ulf Lundkvist att hänga på väggen. Lundkvist hade målat en liten Snoddas på bandyis med en bit säckväv som duk. Elisabeth Nilsson föreslog att man inte skulle ha en ram utan nubba fast målningen direkt på spännramen. Maken Jan protesterade först: Det blir ju inte riktigt spänt på det sättet...
Men resultatet – otroligt bra! Träet från spännramen sticker fram bakom väven. Som om den lille bandy-Snoddas befinner sig mitt i den avmålade skogen. Lika genialt gjorde makarna Nilsson med ett par kattmotiv: tre målade katter av Madeleine Pyk och den tecknade seriekatten Klas Katt av Gunnar Lundkvist. Bägge målningarna ramades på liknande sätt men ändå olika.
Pyks katter fick en passepartout och en vit ram men framför allt en extra blå liten ram runt själva målningen, så att färgerna i målningen poängteras och katterna stiger ut ur ramen. Den sorgsne Klas Katt uppmuntras med sin ram. Som Elisabeth Nilsson sa när hon hämtade ramen: ”Kom igen, katten!” Det blev en maffig ram – värdig en kung – med svart och mycket guld.
Även Hasse Karlssons akvarell av en skrotig PV fick en träram i – matt – guld. En ganska djup ram också som ger rymd åt målningen. Rammakarens hyllning till både akvarellisten Karlsson och den/de som skapade svensk kultur- och industrihistoria med Volvo PV.
Jag har en idé, ett förslag: Efterlys inramningar som Elisabeth och Jan Nilsson gjort mellan 1985-2013, välj ut målningar = ramar och gör en minnesutställning på Kulturen i Lund. En konstutställning med ramar (och bilder).
