Avspänt och oemotståndligt
Tydligen inte tillräckligt attraktivt för att locka publik. Brainpools första spelning på en handfull år bevittnades av sorgligt få. Synd på så rara ärtor.
De flesta förknippar antagligen Brainpool med den smått naiva pop som bandet slog igenom med. Sedan frontfiguren, sångaren Janne Kask, hoppade av 1997 har bandet dessutom bara varit sporadiskt aktivt. När gruppen väl gör något är det dock ambitiöst värre. Som rockoperan ”Junk”, som stod klar 2004.
Brainpool årsmodell 2012, förstärkta av Magnus Börjesson på gitarr, ser mer ut som ett skäggrockband än ett gäng popsnören. Stämningen på scen är avspänd och smått självironisk. David Birde klagar till exempel på att fingertopparna smärtar eftersom han är ovan vid att spela gitarr. Men när de väl drar igång låtarna är det på allvar.
Konserten är inklämd i basisten Christoffer Lundquists hektiska schema. Förutom att Brainpool spelar in nytt material har han för det mesta fullt upp som producent i sin studio i Vallarum utanför Vollsjö. Just nu är Lundquist annars mest upptagen av världsturnerande med Roxette. Trots den nästan obefintliga repetitionstiden väljer bandet att hämta huvuddelen av låtlistan från ”Junk”.
”Metro Jets Premiere Concert” är en av kvällens höjdpunkter. Snygg stämsång till gitarrplock övergår i en mäktig rockrefräng som fyller hela den lilla kringbyggda gårdsplanen. ”What Have I Done and Why Did I Do It?” är anspråksfull, som rockopera är, men funkar hur bra som helst i konsertformat också.
Tidigare låtar då? Jo, publiken bjöds även på sådana. Bäst bland dem var nog ”Tomorrow”. Frågan var dock om bandet skulle våga köra några av de tidiga hitsen. Att svaret var ja blev uppenbart när Fa-fa-faa-fafa-fafaa-faa-introt i ”Into the Box” ljöd från scen.
Men säger du Brainpool till någon som var ung i mitten av 90-talet är chansen stor att vederbörande kommer att brista ut i raden ”I think I’m gonna start a band”. Den nästan genant pubertala texten gjorde att bandet inte var överens om ifall ”Bandstarter” skulle väckas till liv. Men så blev det i alla fall. Lundquist hävdar att det är Brainpools sämsta låt, men en ganska oemotståndlig bagatell är det likafullt.
