Man slår upp rullgardinen och möts av höstens första snötäcke. Man väntar på tåget och det kommer i tid. Man slår sig ner framför en bioduk och förväntar en småseg barnfilm om en rolig ödla i Vilda västern och får ett existentiellt, visuellt, grymt, utmanande drama om en rolig ödla i Vilda västern.

Den känslan.

Under mina elva år som filmrecensent har jag blivit riktigt överraskad högst åtta gånger. Två av dem har det varit av regissören Gore Verbinski. Han gjorde den gravt underskattade "Weather man" med Nicolas Cage till filmhistoriens sannaste, elakaste och roligaste skildring av den moderne medelklassmannen.

Och nu gör han "Rango".

"Rango" marknadsförs som en barnfilm. Och det är väl okej, om ditt barn är upplagt för skämt om metodskådespeleri, fejkbröst och cojones - redan de första tio minuterna. Och det är alldeles tipptopp om det visar sig att ditt barn därefter vill skratta åt skämt av typen "Thespianer? Är inte de olagliga i sju stater?"

Men jag skrattade. Gissa om jag satt där och skrattade som en hyena på koffein. När jag inte var strängt upptagen med frågan "Vad är det jag ser? Vad ÄR det jag ser?" Och frågan "När det här projektet skrevs, finansierades och filmades - vem av regissören, finansiärerna eller Johnny Depp var då mest yr av destillerad kaktus?" (Depp gör huvudödlans originalröst - försök se originalet, inte den dubbade versionen.)

"Rango" är som om teaterabsurdisten Ionesco skulle specialskriva en huvudroll åt "Ice age"-ekorren. Nej, den är som Svampbobs, Shreks och Sergio Leones fulsnygga kärleksbarn. Nej, den är som om bröderna Coen skulle ha gjort den här i hemlighet och leasat ut "True grit" åt småkusinerna Coen. För det här utvästar "True grit". Way out west. Det är truer grit, grittier truth, spagettivästern i sin renaste, och märkligaste, form.

Jag hade aldrig en aning om vad jag skulle få se i nästa scen. Ingen aning om vad jag såg ens när jag såg det, ingen aning om vad jag just sett. Men jag är djupt tacksam att jag fick se det.