Vännerna Kim och Jesper i "Odjuret" bor på landet, närmare bestämt i SD-land, Vilda västern, Skåne. Den struktur som håller dem på plats är Kims pappas knytnävar. Det är rostande traktorer, småbrottslighet, sektreligiositet, våld och hopplöshet. Jag tänker på Tidholms artikel när jag ser filmen och det enda jag vet är att det här är ett ställe som jag vill hålla mina barn så långt borta ifrån som möjligt.

Regissörerna Martin Jern och Emil Larsson ("Fjorton suger") berättar med "Odjuret" en stark historia, full av både tidlösa och samtida markörer, om att med underklassbojor kring benen gå från barn till vuxen med rak blick och samtidigt försöka skydda sig från omvärldens huggtänder.

Det finns mycket Mike Leigh i "Odjuret" – men där Leigh har en nästan magisk förmåga att locka fram det bästa ur sina aktörer är det just i skådespeleriet som "Odjuret" misslyckas. Jern och Larsson har använt unga amatörer från trakten (Skånes landsbygd). De får en mycket tung börda att bära. "Odjuret" blir därför betydligt intressantare i teorin än som färdig film. Kanske börjar landet i fiktionen bli den nya staden; hotfullt, främmande, skrämmande, våldsamt, inget för hederliga, rättänkande skattebetalare.

No country for young men. (TT Spektra)