Hans filmer är visuellt enastående, dynamiska och fantasifulla – men så till bredden fyllda med sunkiga ideal, kvasiintellektuellt tankegods och en rent fascistoid människosyn att man känner sig skändad i biofåtöljen.

Ta ”Sucker punch”, hans senaste bländverk. Vad den handlar om är svårt att säga, men i centrum står Babydoll. Hon är en lolitastajlad mentalpatient/prostituerad/actionhjältinna som hålls fången av en mentalvårdare/hallick/drakhona på en institution/bordell/medeltida borg.

Jag antar att de parallella verkligheterna är tänkta som Babydolls fantasier, men hur en traumatiserad 20-årig kvinna kan ha en fantasivärld som sammanfaller med en 15-årig, hormonstinn nördpojkes, är ett av filmens många mysterier.

Actionscenerna är enormt snygga, gjorda med en storslagenhet som måste bottna i ett gigantiskt självförtroende. Snyder har inte tvivlat en sekund på sin vision, och det är ju gott så när det gäller zeppelinare som sprängs eller spöksamurajer som klyvs på mitten.

Men när det handlar om att klä var och en av de fem kvinnliga hjältarna (Babydoll och hennes olyckssystrar) som olika klassiska porrarketyper, eller att ständigt skildra huvudpersonens skräckslagna utsatthet som sexig, blir Snyders brist på självkritik förödande för filmen.

Zack Snyder delar många egenskaper med M Night Shyamalan, en annan regissör med storslagna visioner och matchande ego. Men Snyder har ett sinne för humor som Shyamalan saknar, som förhindrar att ”Sucker punch” förvandlas till en snarkfest i stil med ”The last airbender”. Kanske finns det hopp om att han en dag ska sluta förslösa sin talang. (TT Spektra)