Blåslagen, inte bruten

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Åtta år har passerat sedan bluesmannen Rolf Wikström sist hade ett nytt studioalbum i ryggen. Åtta år och mycket smärta.

2003 släppte Rolf Wikström en platta han kort och gott döpt till ”Blues”. Sedan dess har det nyskrivna fått stå tillbaka för ett samlingsalbum med Ferlin-tolkningar och en liveplatta. Nu, hösten 2011, är han återigen ute på vägarna med ett färskt studioalbum, ”Istället för tystnad”.

Så varför så länge sedan sist? Sju diskbråck var förklaringen Rolf Wikström gav när han var med i TV4:s Nyhetsmorgon i somras.

– Ja, det stämmer. Det och ett trasigt högerknä. Jag har helt enkelt inte kunnat sitta ner tillräckligt länge för att kunna skriva musik. Jag har haft så ont att jag varit tvungen att resa mig efter en kvart, säger han.

Diskbråcken ledde till sjukskrivningar i två perioder under 2007-2009. Sedan dess har han återupptagit turnerandet och i maj kom nya plattan.

Hur är det nu?

–Jodå, jag har ont, säger han rakt.

– Men det är mer eller mindre uthärdligt. Eller outhärdligt, kanske man ska säga. Det är bättre än vad det var 2007. Eller också så har jag lärt mig att leva med det.

Men man kan hitta fördelar på de konstigaste ställen, påpekar han.

– Det är lite märkligt med det där. Om du har ont och spelar musik, så ökar fokusen och koncentrationen på det som är viktigt när du spelar. Så det är mycket möjligt att det faktiskt blir större fokus i spelet, säger han.

– Fast det finns förstås en övre gräns för hur mycket smärta man kan uthärda.

Om nya plattan föddes i smärta, så är den också färgad av sorg. Albumets starkaste och längsta spår, den långsamt mullrande bluesen ”Arton nätter, nitton dagar”, handlar om moderns dödskamp. Karin Wikström gick bort i maj 2006. Under de där sista dagarna och veckorna satt Rolf vid sin moders sida och det är ur det perspektivet låten är skriven.

– Jag har ju liknat henne vid en stridsvagn i livets strid, och hon var väldigt mycket så. Hon var stark. Det här att hon plötsligt var hjälplös och utlämnad var fruktansvärt kämpigt för henne. Men hon kämpade sig kvar i tre veckor.

Rolf Wikström berättar att det kändes viktigt men svårt att skriva om, och det behövde få ta sin tid.

– Det får ju inte bli sentimentalt och det får inte bli spekulativt. Jag försöker beskriva det så nära verkligheten jag kan, som jag upplevde det. Det tog fem år för mig att skriva den låten, och det är jag glad över. Även om jag började skriva den en vecka efter att det hänt, så är risken stor att det inte blivit bra om jag släppt den snabbt. Det hade lätt kunnat bli för svulstigt, för sentimentalt, för mycket.

– När min systerdotter hörde att jag gjort den låten så blev hon väldigt upprörd. Hon tyckte inte att det var någon bra idé. Men det ändrades när hon fått höra låten, säger han.

På albumet hittar lyssnaren även en duett med Caroline av Ugglas på ”När vi kommit hem”, samt en ny tagning av det illa sönderspelade örhänget ”Take me home, country road”, här med svensk text av Carl Henrik Svenstedt. Udda val av cover, kan tyckas. Tolkning, inte cover, rättar Rolf Wikström mig vänligt men bestämt.

– I dag har man den uppfattningen att befintliga sånger som spelas in igen är covers. Så är det inte. Covers härstammar från 60-talets Storbritannien, när popband gjorde karbonkopior på låtar från USA som ofta inte fått distribution i Europa. Det handlade ofta om mer eller mindre direkta kopior.

Tolkningar, menar han, är något annat. Och det ligger en stor utmaning i att tolka välkända melodier.

– Ofta är det ju svårare att spela in och sätta sin prägel på redan inspelade sånger. Ju mer kända de är, desto svårare är det att sätta prägel. Jag lät ”Ta mig hem, gamla väg” öppna albumet helt enkelt för att jag tycker att den låter väldigt bra i den här versionen.

På fredag väntar konsert på Grand i Simrishamn för Rolf Wikström, som vid det här laget kan räkna karriären i decennier. Han må ha fått sina skavanker sedan första plattan 1975, men den 62-årige bluesmannen är knappast bruten. I dag är han en veteran och en ikon inom svensk blues. Det är lite hisnande att tänka att allt hade kunnat bli helt annorlunda.

För det fanns en del hinder på vägen. I unga år lade sig hans stammande som en kvävande filt över självförtroendet.

– Det här med stamningen gjorde att jag blev väldigt skraj för att ta ansvar och ställa mig på scen och leda att eget band. Hade jag inte haft det, så tror jag att jag hade satt ihop ett eget band redan när jag var 16. Nu dröjde det i stället tills jag var 26. I och med att jag var så skraj, och tyckte att det var så oerhört skamligt att stamma, så vågade jag helt enkelt inte tidigare. Trots att det var det jag mest av allt ville.

Hur var det att växa upp med stamning?

– Det är fasansfullt. Jag kan inte tänka mig någonting värre. Jag har aldrig blivit mobbad eller så, Jag var alltid duktig i skolan, duktig i idrott. Men det här att vara medveten om att orden, i detta högst verbala samhälle, inte är din vän, alltså... Jag hörde någon som var både blind och stammade säga att stamningen är värre än blindheten. Ett större handikapp. Jag tror jag kan förstå det.

Att det gick att sjunga utan att stamma upptäckte han dock tidigt. Och han hade några tunga förebilder att se upp till.

– John Lee Hooker stammade ju svårartat. Och även BB King har haft stamningsproblem. Det finns fler, säger han.

Hur kom du över rädslan?

– Det kom ju till att jag mer eller mindre tvingades till det, att leda ett eget band, för att komma vidare som artist.

Stör stamningen dig idag?

– Nej, nej. Inte i dag alltså. I dag har jag ingen skräck för att snacka för 10 000 personer, om det skulle vara så.

Det fanns fler potentiella fallgropar på vägen. Han kunde ha blivit ekonom i stället för bluesman. Rolf Wikström har en examen i nationalekonomi och hann testa på den banan en kort men avskräckande period runt 1974-75, precis innan karriären kom igång.

– När jag var klar med min examen så gick jag och stämplade ett tag. Sen fick jag ett ams-arbete på nio månader. Jag var amanuens på länsstyrelsens regionalekonomiska enhet i Stockholm, säger han och uttalar den snofsigt klingande titeln med skämtsam ton.

Hur trivdes du med det?

– Jag väckte min fru varje natt för att jag gnisslade tänder så mycket. Det är sant! Det var fullständigt ångestskapande.

Lyckligtvis släppte han debuten ”Sjung svenska folk” i samma veva. Och när tjänsten som amanuens gått ut hade han en nyvaken karriär som ung och lovande bluesmusiker att tänka på. Tur det, för alla ekonomer kan inte böja strängar som Roffe Wikström.