Eli är rädd för döden. Hon blir rädd varje gång det knackar på dörren. Kommer det att stå någon främmande människa därutanför, kanske prästen, som ska berätta att någon har dött? Emil lugnar henne. Det är ingen fara. Ingen har dött.

Inga andra kan höra vad Espen och Emil säger. De finns bara inuti Eli Larsens huvud. Men de pratar med henne. Ibland tycker hon att de hjälper henne. När Eli blir äldre vill hon mer och mer, åtminstone så länge hon äter sina tabletter, att rösterna ska tystna; att hon äntligen ska få bli ensam, och bara vara sig själv.

Psykoterapeuten Jonatan kommer och besöker Eli. Han ska hjälpa henne att bli friskare; att hitta ett sätt att bjuda sjukdomen motstånd, och kanske en väg bort från de tunga medicinerna.

Han är kognitiv psykolog. Tillsammans gör de upp långa listor över vad Eli ska göra under dagarna, tydliga scheman att följa. Han säger till Eli att hon måste tillrättavisa rösterna, få dem att vara tysta, att hon har andra saker för sig. Nu måste hon koncentrera sig och prata med Jonatan och inte med Emil eller Espen.

Huvudpersonen, den smått maniska och lätt okoncentrerade berättarrösten, i Beate Grimsruds nya roman "En dåre fri" är författare. Trots att Eli Larsen lider av svår dyslexi och är diagnostiserad som schizofren är skrivandet det viktigaste i hennes liv. Berättelserna har alltid funnits där. Länge fick hon hjälp med att skriva ner dem, och redan som trettonåring fick hon en novell uppläst i radio.

Men stava kan hon fortfarande inte. Liksom huvudpersonen i den lovordade och prisbelönta romanen "Jag smyger förbi en yxa", som kom 1999, är även Eli en pojkflicka, stundtals tvivlar hon över sin könsidentitet, leker med sitt namn som även det är tvåkönat.

Fotboll och boxning är hennes sporter.

Beate Grimsrud skriver med svidande inlevelse om hur svårt det är att leva med en psykisk sjukdom. Hur fallgropar öppnar sig, hur farlig och ständigt osäker världen verkar, hur verkligheten glider bort i ett dis när rösterna tar över. Parallellerna mellan Beate Grimsruds liv och Eli Larsens är många. Att romanen har starka självbiografiska inslag är uppenbart.

När Eli är sexton år flyttar hon hemifrån, hon ska gå på en kristen internatskola. En ny röst dyker upp, Erik. Hans uppgift är att rädda henne från kristendomen; Erik är starkare än de andra rösterna, aggressivare och mer destruktiv. Elis liv blir allt stökigare.

Hon dricker mycket, röker brass, sniffar thinner. Missbruket, som bara blir värre och värre, är en form av självmedicinering, men självfallet även ett utslag av hennes förödande destruktivitet.

Långa perioder vistas hon på mentalsjukhus. Efter att hon som tjugoettåring flyttat från Norge till Sverige, för att gå en skrivarkurs på en folkhögskola, blir hon efter en period tvångsintagen och vistas mer eller mindre under sex år på mentalinstitution. Medicineringen är ofattbart tung. Hon tvingas föra en omöjlig kamp mellan medicin och viljan att hålla liv i sin kreativitet. Skrivandet, och filmandet, är det som ger hennes liv mening och riktning. Utan det är hon förlorad. Och det går bra för henne på det professionella planet, böckerna hyllas, hon får – precis som Beate Grimsrud – litterära priser och utmärkelser.

"En dåre fri" är en obarmhärtig och smärtsam skildring av hur det är att vistas i det svarta skuggrike en psykos skapar. Osäkerheten och kontrollförlusten, plågorna och ångesten, vanföreställningarnas oerhörda makt, utsattheten och självdestruktiviteten, vanmakten när tvångsomhändertagandet är ett faktum, klaustrofobin, längtan ut och bort, väntan på en annan ordning.

Beate Grimsrud värderar inte. Händelserna får tala sitt eget brutala språk. Hon berättar. Hon beskriver. Hon avstår till exempel ifrån att explicit kritisera mentalvården.

Läsaren får dra sina egna slutsatser. På samma sätt är det upp till läsaren att vandra vid Elis sida genom denna skärseld, att ta del av hennes erfarenheter och tankar – Grimsrud serverar inga tillrättalagda åsikter.

"En dåre fri", ibland skriven med ett poetiskt nästan stackatoaktigt språk, är bitvis svåruthärdlig, smärtande läsning.

När en fjärde röst, prins Eugen, kräver utrymme i Elis huvud är hans självsäkerhet, hans nästa omnipotenta inställning, snudd på befriande.