När dörrarna slås upp och de tusen och åter tusen besökarna förväntansfullt
strömmar in på Bokmässan är branschfolket redan utfestade och en aning
slitna.
För deras del har denna Sveriges största firmafest varat i ett par dagar.
Stanken av dygnsgammal fylla, döljande parfymer och rakvatten och ettriga
deodoranter, och säkerligen en kvardröjande doftslinga av sängkammarrester
och unkna lakan ligger tung och kvävande över mässhallarna.
Men leendena är inövade och falskt professionella. Nu är det affärer som
vanligt. Böcker ska krängas. Författare ska lanseras, gärna under så
spektakulära former som möjligt. Detta är – på många sätt – bokens egna
Kiviks marknad. Tingeltangel och jippon, utspel och kollegiala aggressioner,
kändishysteri och jakt på storsäljarnas autografer.
Litteraturen och dess företrädare förvandlas under några dagar till deltagare
i en bedagad och osmaklig stripteaseföreställning.
När Unni Drougge på sitt sedvanligt rappa och snärtiga språk rivstartar
sin nya roman "Bluffen" så sker det just på Bokmässan. Det väcker
liv i en del gamla närmast rostskadade minnen. På en av alla dessa alldeles
för många mässor jag varit satt Unni Drougge och pratade om sin debutroman i
förlagets monter. Jag ställde frågorna om boken "Jag,
jag, jag". Då var ännu de nyfikna köerna minst sagt hanterbara; namnet
Unni Drougge var knappt känt. Så längesedan var det! Därmed sagt och
redovisat, att en gång i tiden, när dinosaurierna fortfarande vandrade bland
oss, kände jag Unni Drougge litet grann. Risk för jäv föreligger alltså.
Berit Hård har hastigt hasat utför. En gång var hon riktig journalist. Nu är
hon anställd på tidningen "Veckans OJ!", en
skvallerblaska där inte ett ord är sant. Hon är mer än lönnfet. Hon dricker
för mycket. Hon har en glupande aptit på "one night" män
som ska få den att stå tillräckligt länge för att sedan snabbast möjligast
sparkas ut ur hennes liv och genast glömmas bort.
Berit Hård är på bokmässan för att fotografera så många kändisar hon kan
hitta, helst i tvetydiga situationer till vilka kan fogas insinuanta och
osanna rubriker. Men när sedan Jan Guillou mitt där på mässgolvet på väg
mellan två montrar utsätts för ett mordförsök – med en penna, även om det är
en insulinspruta i pennform – dras hon in i en högst märklig härva av
händelser. "Bluffen" är samtidigt en spänningsroman, den
första av tre om Berit Hård. Spåren leder denna gång till något som kanske
är en ny bordellhärva.
När Unni Drougge skildrar det litterära livets frånstötande baksidor, tätt
sammanvuxet med de kändiskåtas hänsynslösa jakt efter att ständigt få synas
och att helst få styra halvsanningarna och medielögnerna till sin fördel,
tvekar hon inte en sekund inför att på brutalast tänkbara vis dra ner
byxorna på den värld hon själv är en del av. Nu är det inte de så kallade
finlitterära författarna som fångat Unni Drougges intresse. Det är de
massmedialt kända, de som säljer i stora upplagor.
Så det är Leif G W
Persson som slänger upp hundratusen spänn
för att Berit Hård falskeligen ska låta påskina att hon skriva ett porträtt
av en känd svensk författare, men i hemlighet ta reda på vem denna
författare tänker skriva om i sin nästa roman, och gärna samla en massa
ofördelaktiga fakta om henne. Författarens namn är – Unni Drougge.
Givetvis kommer invändningarna att lyda att Unni Drougge vill profitera på
andra kända namn, att hon vill skapa skandal för att sälja fler böcker.
Själv läser jag "Bluffen" på ett annat sätt. Egentligen
är det fullkomligt ointressant om namnen är Jan Guillou eller Henning
Mankell, Unni Drougge eller Leif G W Persson, Camilla Läckberg eller Liza
Marklund.
Här skärskådas en mekanik, ett mönster.
Den värld av maktstinnhet, positioneringar och hatfulla utfall och strategiska
utspel som skildras ligger sannerligen inte långt från den solkiga
verkligheten. Pierre Bourdieu, den franske medieteoretikern och sociologen,
har i ett flertal teoretiska arbeten beskrivit maktstrukturerna inom
medievärlden på ett sätt som ligger ytterst nära de som Unni Drougge
konkret, hårt och oförsonligt fångar i denna sataniska och inte sällan
farsartade danse macabre.
Och hon gör det med den svärta som enbart den som själv levt mitt i smeten kan
göra. Är hon hatisk? Är hon ute efter hämnd? Jag tror inte det. Hon skonar
inte heller sig själv, långt därifrån. Drivkraften tycks snarare vara ett
genuint äckel, och en rejäl portion vredgat vemod, över den urartning, den
regelrätta pervertering, som skett av bokmarknaden och den groteska värld
som befolkas av halvkändisar och medielystna halvfigurer. Inget är vad det
ser ut att vara. Allt är fejkat. Allt är ett spel om makt och inflytande,
kontroll och positioner.
Unni Drougge synar bluffen. Rivigt, rått och rakt på rödbetan.