Den moderna tidens serier

Svar: bäggedera. Respektive: än det ena, än det andra och ibland både... och. På 80-talet slog en våg in över Sverige med tecknade serier för en äldre publik. Först översattes serier från bland annat Frankrike, Belgien och Italien, sen började det komma allt fler nya svenska serier. Men så plötsligt: stiltje. Utgivningen av seriealbum, särskilt för vuxna, upphörde nästan helt.

Idag sköljer en ny serievåg över oss. Den nya vågen inleddes med unga, svenska serieskapare (för det kan vi tacka serieskolan i Malmö) och nu har också allt fler utländska seriealbum – eller grafiska romaner, som de kallas numera – börjat översättas och ges ut i Sverige. Mœbius (egentligen Jean Giraud) blev ett av de mest omtalade namnen ur den generation som började teckna serier i Frankrike efter 1968. "Inkalen" (utgiven på svenska av det danska serieförlaget Faraos Cigarer, övers: Horst Schröder) är ett praktfullt album med samlade berättelser om John Difool, en intergalaktisk privatdetektiv, som Mœbius tecknat till (Alejandro) Jodorowskys manus.

John Difool-serierna har tidigare funnits på svenska i fyra album som väl måste vara utgångna nu och när de samlats och getts ut på nytt så har de fått ny datafärgläggning utan att Mœbius visste om det. Sånt är ett jäkla sätt förstås – men till skillnad mot de flesta serienördar, som verkar ogilla de nya färgerna (inte lika starka och distinkta), så tycker jag att teckningarna fungerar också med den här färgskalan.

Mœbius tecknar ju så otroligt bra. Han är en serietecknande konstnär. Det finns någonting i hans serierutor som jag inte kan stå emot utan jag sugs in i bilderna och berättelserna, ut i rymden. Där utspelar sig historien: i en fantastisk, smått psykdelisk värld, som både är vår och en annan värld. John Difool-berättelserna är fantasydeckare och ett exempel på att tecknade serier kan berätta historier och ta upp ämnen på så svindlande fantasirika sätt att jag undrar om vi skulle acceptera det i till exempel romaner?

De hittills översatta albumen om Sir Arthur Benton – "Operation Marmara" och "Wannsee, 1942" (Albumförlaget, övers: Stefan Carlsson) – hör till 2000-talets franska serieutgivning. Den för- eller efternamnslöse Tarek skrev manus och Stéphane Perger tecknade.

En agenthistoria under andra världskriget. Det första albumet börjar från slutet, år 1945 i Nürnberg. Kriget är över och Sir Arthur Benton, även känd som överste Kensington, förhörs av sin huvudmotståndare, fransmannen Émil Marchand, och så går berättelsen bakåt och rullas upp. Men för mig är det inte Tareks berättelse – om hur och varför Sir Arthur Benton, brittisk medborgare (fast med rötter i preussisk adel) och antisemit, började arbeta för tyskarna – som lockar och intresserar. Jag fastnar för Stéphane Pergers teckningar – ja, målningar.

Perger har inte t ecknat utan målat rutorna (akvarell?) med djup och perspektiv, ibland förvrängt. En annorlunda färgskala också: oroande, dov och brun. Målningarna säger mer än orden; fördjupar ordlöst och får miljöer, stämningar och personer att stiga in i mig – tvingar mig att umgås och konfronteras med dem.

Ola Skogäng är en av mina favoriter bland svenska serieskapare. "Mumiens blod" – det första albumet om "Theos ockulta kuriositeter" – kom för något år sen. Nu har uppföljaren, "De förlorade sidornas bok" (Ekholm & Tegebjer), kommit. Förresten, om ni undrar, den nämnde Theo är en antikvitetshandlande björn i Stockholm.

Ännu ett exempel på vad ett seriealbum kan innehålla och ändå vara trovärdigt. "De förlorade sidornas bok" är en kombination av realism, fantasy och deckare. Skogäng tecknar rena, klara serierutor utan onödigheter. Det som ska synas det syns och inget mer. Varje ruta blir ett litet konstverk. Ja, kolla hans rent fenomenala porträtt av gator och hus i Stockholm! Bland seriefigurerna finns äldre och yngre människor, både från den här och andra sidan döden, samt märkliga varelser från någon annanstans och så björnen Theo (om nu han är en björn?).

Fabian Göransson har förvandlat en av August Strindbergs klassiska böcker till en illustrerad klassiker, "Inferno" (Kolik förlag). Först tyckte jag att Göransson tecknar lite för grovt och parodiskt. Men strax hade jag ändrat mig: tecknarstilen passar bra till historien. Det strindbergska infernot var ju inte verkligt – eller? – utan utspelade sig i Strindbergs huvud. Kontrasterna mellan Strindbergs upplevelser och miljöerna (Hotel Orfila i Paris, hustrun Fridas tyska by, Malmö, Lund och även Ystad, där Strindberg bor hos sin vän, läkaren Anders Eliasson) betonas verkligen – eller overkligen – av teckningarna. Strindberg ser hela tiden lite overklighetsfrånvänd ut (kolla storleken på mustaschen!) och blir – synbart – helgalen när infernot bryter ut.