Duettkonsert mättad på atmosfär

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Sprött, stilla pianoklinkande och en saxofonton så mjuk i kanterna att den nästan inte håller samman. Maria Eggelings och Christine Falks konsert i Klosterkyrkan började mjukt meditativt och det stämningsfulla präglade även resten av spelningen.

Maria Eggeling skulle klara sig bra på egen hand med sin röst, sina låtar och med ömsom piano, ömsom akustisk gitarr. Men att ta med sig saxofonisten Christine Falk är ett klokt drag.

Falk byter inte bara lur utifrån vad som passar låten – sopran, alt eller tenor – utan spelar även lyhört och följsamt. När hon har munnen fri lägger hon dessutom prickfria stämmor ovanpå Eggelings sång.

Maria Eggeling å sin sida utstrålar musikalitet i allt hon företar sig. Pianots klang, som snart blir betydligt fylligare än i inledningen, fyller kyrkans valv. På gitarren spelar hon både melodiöst och rytmiskt. Spår efter den infektion med borttappad röst som hon enligt uppgift drabbats av i veckan märker nog bara hon själv.

Med hjälp av den speciellt skapade ljussättningen, där olika färger får förstärka stämningen i de olika låtarna, ger Eggeling och Falk publiken en upplevelse mättad på atmosfär.

Att vissa låtar är på engelska och andra på svenska kan man se på två sätt. Antingen som ett bevis på musikens gränslöshet. Eller som ett tecken på att Eggeling som textförfattare inte har hittat hem riktigt än. Hon behöver i alla fall inte vara rädd för att skriva mer på svenska.

För mig får hon gärna tränga sig ännu längre in i det snår där jazz och folkviseton tvinnar sina grenar kring varandra. Det lätt bluesiga som då och då ger sig till känna i pianospel och röst skulle hon också tjäna på att förstärka.

Apropå förstärkning så kunde både Eggeling och Falk med fördel skruva upp intensiteten ytterligare något snäpp ibland som kontrast mot det stillsamma och vackra.