Dylan i fri tolkning av Dylan

Kultur och Nöje
BORLNGE 20110702 Bob Dylan upptrder p Peace and Love i Borlnge p lrdagen.Foto: SCANPIX / kod 71420
BORLNGE 20110702 Bob Dylan upptrder p Peace and Love i Borlnge p lrdagen.Foto: SCANPIX / kod 71420
Foto:

Han har liknats vid en trollkarl som inte längre kan trolla. Det är hur som helst något magiskt över Bob Dylan.

Artikeln publicerades 4 november 2011.

Dylan har alltid förhållit sig fri till sina egna låtar och live är det ofta bara texten som avslöjar vilken låt som spelas. Men det förutsätter att man hör orden.

Nuförtiden ryter Dylan som en oartikulerad björn. Bäst funkar det i låtar där bandet inte trumlar på som en ångvält på raketbränsle utan lämnar utrymme åt varandra.

Turnéns "special guest" Mark Knopfler spelar på de fyra första låtarna. När han går av scenen saknas han. Samtidigt känns det som att det plötsligt finns för många gitarrister på scenen. Stu Kimball och Charley Sexton kommer liksom i vägen för varandra och den ekande ljudbilden är ingen hjälp. Lyckligtvis hänger Dylan bara på sig elgitarren någon enstaka gång. Antingen står han bakom keyboarden med ena handen käckt på höften eller så struttar han omkring på scen med sångmicken i ena handen och munspelsmicken i den andra. Att se 70-årige Dylan "dansa" med några höga knälyft är värt halva biljettpriset.

Bäst är låtarna där melodin inte är bärande, som banjodrivna High Water (For Charley Patton) och Blind Willie McTell, där Dylan påminner om Tom Waits. Love Sick och Ballad of a Thin Man är andra höjdpunkter. Tyvärr dröjer det till slutnumret Blowin' in the Wind innan akustisk gitarr och fiol plockas fram. Ett akustiskt set, gärna med lite stöttande stämsång, hade Dylan gärna fått trolla fram ur sin svarta hatt.