En hjältinna från helvetet

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Vad är det med Svinalängorna som slår an en ton inom oss? YA:s kulturredaktör Robert Dahlström funderar över historien om Leena och hennes försupna föräldrar och om Leena kan bli en ny Wallander-figur i Ystad.

Jag har läst boken, sett teateruppsättningen och i onsdagskväll såg jag filmatiseringen av Svinalängorna. Hemma igen, efter filmen, funderade jag länge och väl över vad det är som gör att Svinalängorna i vilken form den än presenteras väcker ett sådant starkt intresse och engagemang.

Historien är ju egentligen tämligen banal och har berättas i olika tider och på olika vis; en familjs maktlöshet under alkoholens inflytande och en hopplös social situation. Deras väg mot undergång och vilka konsekvenser den vandringen får.

En skillnad är att i Susanna Alakoskis berättelse görs hjälterollen av en 14-årig flicka, dottern Leena, som trots ett helvetiskt liv försöker hålla samman både familjen och sitt eget liv. Jag skriver avsiktligt "hjälterollen" eftersom jag tror att det är den tonåriga flickans heroiska kamp som slår an en sträng i våra hjärtan.

Leena överlever men självklart sätter en sådan uppväxt sina spår. I boken får vi inte tillfälle att följa Leena som vuxen och ej heller i teateruppsättningen men i Pernilla Augusts filmatisering ställs fokus på den vuxna Leena, med egen familj, och hur hon tvingas att konfronteras med sin barndom när modern ligger på sin dödsbädd och vill ha förståelse och rent av förlåtelse. Filmen känns stundtals som en uppföljare till boken.

Svinalängorna kom som roman 2006 och blev omedelbart en succé. Med ett kärvt, realistiskt och stundtals ironiskt språk och tilltal väckte Susanna Alakoskis berättelse starka känslor och hyllades bland annat som en arbetarskildring vilket jag aldrig har förstått.

Det är inga bilder ur en arbetarfamiljs liv, vi tar del av, utan scener från en finsk invandrarfamiljs misslyckande i det nya landet, som de ändå krampaktigt försöker se som det förlovade landet. Men när fyllan sätter in då är det finländska sånger som sjungs och närmast sagolika historier berättas från hemlandet. De lyckas aldrig få fotfäste i den svenska kulturen och det är tragedins klangbotten.

Boken kan förstås kosta på sig att utveckla och fördjupa bilden av de sociala förhållanden som rådde på 1970-talet, hur utlämnade de finska invandrarfamiljerna var och hur de hunsades och nedvärderades av myndigheterna och stigmatiserades som sämre folk, rent av predestinerade till att supa ner sig fullständigt.

Susanna Alakoski kan också utveckla olika sidospår som vänskapen mellan Leena och kamraten Åse och hur viktigt det är för Leena med simningen.

Men trots att jag aldrig tyckt att Svinalängorna som bok är något litterärt högtstående verk finns där en kraft, ett genomslag som är omöjligt att värja sig mot. Och så har vi Leena.

Teateruppsättningen av Svinalängorna hade Sverigepremär i Ystad 7 november förra året. Enligt min mening var den inte helt lyckad. Problemet var att dramatikern Marina Meinander och regissören Michaela Granit försökte omfamna hela boken och stundtals var det en redovisning nära nog kapitel för kapitel.

Man valde också att fokusera på vänskapen mellan Leena och kompisen Åse och deras försök att leva ett normalt tonårsliv som en väg ut för Leena. Bilden av Leena som den som försöker hålla samman familjen och ställa allt till rätta blev luddig och otydlig och den grälla, pastellfärgade inramningen skar sig mot innehållet i texten.

I min recension av pjäsen avslutade jag med Leenas sammanfattande ord: "Jag tror inte på Gud men ber till honom varje dag" som något som kunde vara hela föreställningens kärna. Någonstans inom sig känner och vet Leena att hennes kamp egentligen är fruktlös, det kommer inte att ske någon förändring i familjen; pappa Kimmo och mamma Aili kommer inte att sluta supa men ändå ger hon aldrig upp. Det är just där som hon blir hjältinna och det är den Leena som vi tar till oss och kramar hårt.

Pernilla Augusts filmatisering riktar allt ljus på Leena. Och hon använder den beprövade metoden att låta dagens Leena se tillbaka på och bokstavligt talat återvända till Svinalängorna. Modern ligger för döden, hostar ihjäl sig i lungcancer, och vädjar till Leena att hon en sista gång ska komma ner till Skåne och besöka henne på sjukhuset.

Leena vill inte men övertalas av sin man, hela familjen kör mot Skåne och möter där Leenas mamma och drabbas av konsekvenserna av Leenas uppväxt.

Pernilla Augusts porträtt av den vuxna Leena är en bild av en kvinna som alls inte överlevde barndomens fasor utan ärr. Uppenbarligen har hon under lång tid lyckats förtränga minnenas verklighet men när modern kallar på henne från dödsbädden då kommer allt återigen upp till ytan och kaos inträder.

Det är en skakande film där den unga skådespelaren Tehilla Blad gör en otrolig rolltolkning som tonåringen Leena och Noomi Rapace är bara hur bra som helst som den vuxna Leena.

Det råder ingen som helst tvekan om att denna film kommer att gå hem hos biobesökarna. Det är en snyftare men en hårt hållen snyftare och Pernilla August har lyckats tillföra något till Susanna Alakoskis ursprungstext.

Filmen är inspelad i Ystad och Simrishamn men till skillnad från Wallanderfilmerna sitter jag inte och räknar in scenerna där jag känner igen mig i min egen stad – Pernilla Augusts täta regi tillåter inte ett sådant byte av fokus.

Men jag är glad för att den är gjord här och det blir väl aldrig så att folk kommer hit för att titta på Svinalängorna som folk gör för att titta på Wallanders gata men det har blivit lite mer tyngd åt Ystad som seriös filmstad.

Och så har vi en hjälte, en vardagshjälte, som egentligen kunde ha varit vem som helst av oss; Leena. Och i Tehilla Blads gestaltning av tonårsflickan, som kämpar för att överleva i Ystad, ser jag inget annat än stora, uttrycksfulla ögon som ser betydligt mycket mer än de borde.

Tehilla Blad kommer alltid att vara Leena medan det går tjugo Wallander på dussinet.