En resa mot kärleken

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

I Urians resa kring världen från 1700 – talet stammar de klassiska orden ”När någon gör en resa, så kan han berätta något”, i ordet resa finns ofta inbakat ett färdmedel, liksom att det inte sällan har med nöje att göra.

Förflyttningen i det fysiska rummet kan variera, någon åker till Runmarö för att studera skalbaggar, andra till När för att se på stångaspel och någon annan till Mauritius för att se på fåglar. Alla har något att berätta om det som hände före resan, under resan och efter resan; en resa varar länge.

Lena Drameus-Åberg åker i huvudsak på andra sätt i sin roman, hon stannar hemma och reser med hjälp av böcker, magasin, musik och mat, hon iscensätter resor på sitt eget sätt, hon lever sig in i andra kulturer, hon känner av dofter, rytmer och smaker.

Hon njuter av bilder och hon ser det aldrig som konstruktioner, utan bara ett sätt att växla verkligheter, på samma sätt som en god bok får oss att glömma det vanliga och nära och för några timmar leva i en annan värld med andra människor. Och det är ingenting märkvärdigt och konstlat, tvärtom är det enkelt och okonstlat och det kräver bara lite fantasi, ett öppet sinne och en beredskap att låta det oväntade ske.

Nu finns det ett berättarjag, Lucy Lorensson, som låter oss färdas från början av 1990–talet och ett par år in på 2000–talet, vi får vistas länge i Malmö med omgivningar, en hel del i Skottland, som hon känner väl och så landar hon i den exotiska platsen Glemminge, ett kort stycke utanför Ystad.

Och det är där skildringen är som bäst i de miljöer som Lena Drameus-Åberg behärskar, det som gäller mat och trädgård. För Lucy blir den ofrivilliga flytten från Malmö till Österlen, inte bara en vändning i hennes liv, hon kommer även närmare sig själv och den enkla och jordnära livsstil som hon bejakar. Hon blir även en del av något större, av ett kvinnligt nätverk och bygger upp en bygemenskap på den platsen som kallas Åkärra.

Lucy får möta den livskunnige trädgårdsmästaren Holger och den stora kärleken Tor. Lucy och Tor sår gemensamma frön. Om det får du läsa mera själv, den sista tredjedelen av berättelsen tycker jag bäst om med mat, trädgård och kärlek, för alla i Glemminge med omgivningar är det en helt nödvändig bok! Men jag tror många utanför den platsen kan ha stor glädje av den.