En vacker film om bittra öden
I sin film ”Hoppets hamn” har Magnus Gertten koncentrerat sig på tre av dessa flyktingar; Ewa Kabacinski Jansson, som stannade i Sverige och nu är bosatt i Ystad, Joe Rozenberg, som emigrerade till USA och Irene Krausz-Fainman som bor i Sydafrika. De var alla väldigt unga när de kom till Malmö 1945. Ewa Kabacinski Jansson var ett spädbarn, hon föddes i lägret Ravensbrük.
Magnus Gertten följer dessa tre levnadsöden och växlar mellan tiden för deras ankomst till Sverige och hur de blev omhändertagna i Malmö och hur de lever nu. Det är deras egna berättelser som är filmens röda tråd.
Det har gjorts miltals med film om människoöden i de tyska koncentrationslägren och om fasorna och den ofattbara ondskan som härskade. Alla stenar har blivit vända och man kan fråga sig om det är möjligt att hitta nya vinklar på den stora katastrofen och om vi verkligen behöver ännu en sådan film.
Efter att ha sett Magnus Gerttens film ”Hoppets hamn” vill jag svara ja på båda frågorna. Jag tror inte vi kan få nog med påminnelser om fasornas läger, det finns ju folk som fortfarande förnekar dem och vårt minne är kort och behöver friskas upp då och då. Inte minst hos den uppväxande generationen.
Och Magnus Gertten har lyckats göra en film fylld av värme och närvaro, rent av en vacker film om man nu kan säga så med tanke på ämnet. Här finns inga bombastiska anklagelser eller långa, djupgående redovisningar av tortyr och fasansfull död utan bara ett stilla berättande om hur det var i lägren och hur det var att överleva och gå vidare i livet.
Mycket handlar förstås om hur flyktingarna blev mottagna i Sverige och hur de togs om hand av malmöborna och andra. Om hur den svenske grabben Stig blev god vän med den judiske flyktingen Joe Rozenberg och andra exempel. Magnus Gertten ger en bild av ett generöst Sverige som gjorde allt för flyktingar. Några av de som tog emot dem betalade med sina liv, fläcktyfus härjade. Jag kan inte låta bli att undra om Magnus Gertten vill säga något om dagens flyktingpolitik med filmen.
Ett ord kommer för mig när jag ser filmen; vemod. Ett stilla, eftertänksamt vemod som de tre huvudpersonerna i filmen bär med sig under hela sin livsresa.