Ett tilldragande samspel

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Sällan har det varit så tydligt att ett plus ett kan bli tre. En stark trea till och med. Niels Larsens skulpturer klättrar upp på vägen och tar plats i målningarna och JChristian Jensens målade ringar och rutor stiger ur tavlorna och ner på golvet. De utställda verken inte bara kompletterar varann utan korresponderar så nära att de samtalar öga mot öga. Ja, viskar i varandras öron.

Niels Larsen

JChristian Jensen

Sjöbo konsthall

T o m 25 februari



Allra tydligast när man först betraktar Larsens lätt rödaktigt ljusbrunsvarta granitring och sen höjer blicken blott en halvmeter upp till en målning av Jensen. Visserligen skiftar färgerna till ljusblåttvitt och ringen har blivit mer som en avmålad keramik- eller stenring med många små stenar, men nog kunde det ändå vara samma ring.

Dansken JChristian Jensens målningar är titellösa. Nej, inte alla men nästan. Blott fyra av trettiotvå målningar har en titel. Till exempel "Ruhr". När jag läst titeln så blickar jag ännu en gång på målningen. Då bleknar den eller kanske snarare plattas till. Det som ligger bakom och under färgen och formen – själva innehållet, syftet med målningen – har försvunnit. När jag nu vet att målningen heter "Ruhr" så kan jag direkt se skorstenen som spyr ut sin mörka rök. Jaha. Det var det.

Hans obetitlade målningar rymmer desto mer – tankar, associationer, frågor – som snabbt-snabbt likt en pingpongboll studsar fram och tillbaks mellan målningen och mig, mig och målningen... Inte färgrikt när man ser en enstaka målning (en regel med något undantag) men genast man kommer in i Sjöbo konsthall är utställningen som en överfull palett med många färger.

De flesta av Jensens målningar – stora, mindre och små – har sin egen färgskala. Länge blir jag stående och betraktar två stora målningar bredvid varann. En mängd olikformade rutor: gulaktiga mot en brun bakgrund på ena målningen och blåaktiga mot grön bakgrund på den andra. Så matchande vackra färgskalor. Samtliga målningar är vackra och – för att använda ett ord som brukar tas som ett skällsord – dekorativa. Men jag tycker inte att det är ett skällsord och jag tror inte heller att JChristian Jensen gör det.

Fyrkanter och ringar alltså, också ränder. Vissa målningar kunde vara tapetmönster; andra är som ornamentaliska kakelmönster i något arabiskt/muslimskt land. På en målning, tycker jag, att det går en stengång mellan blommorna i en trädgård. Olika former och många färger men inte lekfullt och spralligt utan allvarligt och stramt. Som – det måste det väl vara? – en hyllning till den dekorativa utsmyckningen som idé. För ingen utsmyckning är enbart dekorativ, också bakom utsmyckningar finns tankar och idéer, traditioner såväl som nyskapande.

Den likaså danske bildhuggaren Niels Larsens skulpturer kan också sakna titlar eller också säger titlarna inget mer än det självklara – som "Ring, granit" eller "Top m. dutter, stengods". Jovisst, jag ser det. Stengods, keramik, granit och brons. Någon gång kan en skulptur se ut som ett bruksföremål; nästan och på avstånd, vill säga, inte när man kommer nära. Här finns skulpterade fyrkanter, likt stora nästan svarta tärningar: en med hål och en annan med motsvarande taggar. Larsen har också gjort stiliserade, bronsgula fågelfigurer, lika svala som magnetiskt lockande. Fast märkligast är de gråbeigevita skogsvamparna. Nej, ingen aning vad det egentligen ska vara, om det ska vara något specifikt. Det är de här skulpturerna som Larsen kallar "kuber" eller "toppar med dutter". Först en stam och på stammen runda utväxter, som stora knoppar, bollar eller en massa svampar. Fast det kan också vara något slags molekyler...