Förföriskt och fantastiskt

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Paljettklänningen glittrar och bläckblåsen speglar de många teaterljusen när Gunhild Carlingoch storbandet gör entré Hennes platinablonda hår ger ifrån sig en aura av glamour och på en släpig skånska som nästan uttalas på franska hälsar hon med några enkla ord välkomna till Jazzvarieté på Ystads teater.

Under 2010 har vi kunnat se Gunhild Carling som kommentator i "Dansbandskampen" men nu har hon hittat tillbaka till jazzvärlden. Under januari 2011 turnerar hon och Carling Big Band i Sverige med en jazzvarieté.

Den 18 personer stora ensemblen börjar mjukt med klassisk storbandsjazz. Tonerna får en osökt att tänka på gamla filmer och den klassiska Shuremikrofonen får en att titta efter filmteamet.

Men tempot skruvas snabbtupp. Nyskriva verk blandas med klassiker som Louis Armstrongs "Shine". Publiken står upp av ivrighet och spontana applåder hörs. Hade det inte varit för den påtagliga svenska vitheten, medelklasslooken och den förfinade 1700-talsarkitekturen på Ystads teater hade detta kunnat vara vilken sylta i Harlem som helst på 40-talet.

När dansarna från the Harlem Hot Shotshöjer stämningen ytterligare med svängig Lindy hop är det många som har svårt att sitta still. Deras coola stil får vem som helst att vilja ta på sig en vippig kjol och kasta sig i en bakåtvolt.

Carling Big Band har en aldrig sinande källa av talang i sin ensemble. Korttrick, försvinnande näsdukar, jonglering med cigarraskar och magkittlande balansakter vävs in i låtarna. Gunhild Carling är varieténs naturliga center. I hennes repertoar blandas "Amazing Grace" på säckpipa och kobjällror med Haydn på tre trumpeter samtidigt och stilfulla steppnummer. Samtidigt är hon generös och passar under föreställningen över stafettpinnen till de andra i ensemblen.

Oftast sker övergångarnamed okomplicerad funktionalitet. Men ibland finns det en ambition att göra humor av dem och passagerna blir plumpa slap-stick-försök. Men tack vare det höga tempot och den förvånande vändningen när den nya akten väl börjar glöms dessa missöden snart bort. När Peter Filiptsevoch Viktor Bergendalzspelar fyrhändigt på en fiol kan man inget annat än förlåta alla misslyckade försök till clownig humor.

Det händer en massa saker under de två timmarna. Anekdoterna mellan låtarna hålls korta och publikförförelsen överlåts till de fartfyllda akterna. Det höga tempot är bra. Att få utrymme, tid för reflektion eller att smälta sina uttryck är den här kvällen helt ointressant. Som publik vill man bara ha mer och att andas får bli ett senare problem.