Från Ystads Allehanda till chef för Abbamuseum

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Han började sin karriär som popskribent på Ystads Allehanda. I dag är han vd för Sveriges senaste turistattraktion, ABBA The Museum. Häng med på Mattias Hanssons resa från lokalredaktionen i Skurup till popvärldens finaste salonger.

”Sitter nu i en taxi-kö från helvetet. Om det fortsätter i detta tempo är jag framme om cirka en kvart. Ledsen för det.”

Exakt 15 minuter senare lägger Mattias Hansson sin hand på min axel i entrén till Abba The Museum. Han drar ett par avstressande andetag och ursäktar sin sena ankomst.

– Jag vill inte att någon ska behöva vänta på mig. Det är något som sitter i sedan jag var ung journalist. En gång hade jag åkt tåg hela vägen från Skurup till Stockholm för att intervjua Jakob Hellman för Ystads Allehanda. Jag satt på ett fik på Drottninggatan och väntade och väntade. Jag stoppade pengar i en mynttelefon, ringde upp skivbolaget, men Jakob Hellman kom inte. Jag fick återvända till Skåne utan någon intervju.

Vi har slagit oss nerpå Melody Hotels uteservering, alldeles intill Matt- ias Hanssons nya arbetsplats, Abba The Museum. Sveriges senaste turistattraktion, som ligger inklämd mellan Skansen, Gröna Lund och Vasamuseet på Djurgården i Stockholm

– Exakt de stolar vi sitter på satt programledarna för NBC Today och sände sin morgonshow när museet öppnade den 7 maj, upplyser Mattias.

Det hargått bra för Skurupsgrabben, som viftar in två Wallenbergare på skaldjur, sin favoritlunch. En av Mattias titlar är verkställande direktör för Abbamuseet, som förväntas locka ett par hundratusen besökare varje år. Bara under de sju första veckorna har över 70 000 tagit del av den svenska pophistorien i allmänhet och av Abbas karriär i synnerhet.

Fast egentligen är Mattias Hansson mer än en museichef. Han är direktör över en kulturskatt. Popmusik är en av Sveriges största exportvaror och Abba dess starkaste varumärke.

– Att det inte har funnits något Abbamuseum betraktas av utländska turister som lika märkligt som att det fortfarande inte finns något vikingamuseum i Sverige. Det har varit fantastiskt att få vara med och bygga upp det här. Och för mig personligen har det också varit givande att bli nära vän med en 68-åring, Björn Ulvaeus.

När du märker vilken genomslagkraft museet har fått: känner du stolthet över vad du har åstadkommit?

– Tyvärr tillåter jag mig alltför sällan av att njuta av något jag har gjort. Jag är inte sådan som person, utan måste vidare. Förbättra. Utveckla.

Blir du fort rastlös?

– Jag tycker att resan mot målet är det roligaste. Jag tar dykcertifikat, gör ett par dyk – sedan är det bra med det. Jag går fallskärmskurser och hoppar en enda gång – sedan räcker det. Lite så är det i mitt yrkesliv också. Jag är inte specialist på något men älskar att lära mig nya saker och kasta mig in i olika projekt.

Är det inte stressande att leva så?

– Nej det är underbart. Möjligen stressar det min omgivning, säger Mattias och häller upp ett glas mineralvatten.

Hur är det med privatlivet, du verkar inte vara typen som kan leva med samma person i ett helt liv?

– Innan jag fyllt 35 år hade jag varit gift två gånger. Det säger väl allt! Men nu har jag hittat rätt och har två barn med samma kvinna, Maria.

Vägen mot de fyraAbborna startade med ett besök hos två damer – Siv och Eva. Lokalredaktörer på Ystads Allehandas Skurupsredaktion i början av 1980-talet.

Reportrarna Siv Jonasson och Eva Löwgren öppnade dörren för en ung prao med långt hår och stora ambitioner.

– Nu när man själv har blivit äldre förstår man vilken insats de gjorde. De gav mig förtroende. Välvilligheten att ta emot en ung, okunnig grabb har betytt allt för mig.

Varför drogs du till journalistyrket?

– Därför att då låg man under bord i Libanon och pratade i telefon samtidigt som bomberna sprängdes runt omkring. För det hade jag hade hört på Ekot i radion och det lät väldigt spännande, tyckte jag.

Och det fick du göra på YA i Skurup – ligga under bord och rapportera om bomber?

– Ha-ha, nej det blev inte riktigt så. Jag skickades till Skivarp för att skriva om den gamla möllan som skulle renoveras. Det var lagom för en praoelev.

– Men! säger Mattias på Tony Irving-vis och höjer ett finger.

– På vägen till Skivarps mölla fick jag och fotografen Thorsten Persson syn på en massa SVT-bussar utanför ett vandrarhem. Vi blev nyfikna och åkte dit. Det visade sig att Ernst Hugo Järegård var där och spelade in ett avsnitt av Skånska mord, vilket skulle ske utan pressens kännedom. Men jag fick en intervju – och det kom på förstasidan i YA dagen efter.

Ditt första scoop!

– Jag vet inte om jag vill kalla det för scoop. Men min text blev publicerad och mitt namn fanns under artikeln. Jag var stolt. Det var en stark drivkraft, att få bli publicerad. Folk läste och reagerade.

Så småningom landade du på YA:s popsidor?

– Ja, jag började skriva små recensioner som frilansare. Jag glömmer aldrig när det kom ett inbetalningskort från posten på 25 kronor. Då gick det upp ett ljus för den här lille grabben. Man tar alltså en av morsans skivor, i det här fallet Michael Wiehes senaste, lyssnar på den, skriver vad man tycker, och får betalt för det. Bra grej! Kan man leva på det vore det toppen!

Så småningom skickades du på allt större konserter och festivaler.

– Ja, YA tillverkade egna presskort i kartong, där det stod att man var en medarbetare på tidningen. Det räckte gott på den tiden. Jag visade upp kortet på Kulturbolaget i Malmö och släpptes in – trots att jag bara var 15 år och det var 18-årsgräns. Sedan kunde jag kolla på konserter och skriva recensioner. Jag liftade fram och tillbaka mellan Skurup och Malmö.

Under ett antal år kamperade du på YA:s nöjessidor med Per Sindig Larsen, som numera är popguro på SVT.

– Han är några år äldre, men vi förstod varandra, Per och jag. Det är något speciellt med att kunna diskutera ett ämne med någon som talar samma språk. I orter som Sjöbo, Ystad och Tomelilla fanns det inte så många andra som var lika nördiga. Vi komplett- erade varandra. Grovt generaliserat var Per Sinding lite mer åt synthållet och jag en rockkille.

Vilket förhållande till Abba hade du under uppväxten?

– När man var 7-8 år tyckte man att de var fantastiska. Jag glömmer inte när mina kusiner i Ystad ringde och frågade om jag ville komma in och se ABBA The Movie på Scalabiografen mitt emot Contintental. Vilken energiboost jag fick! Det var störthäftigt att se att svenskar kunde bli kända i världen. Agnetha Fältskog hade varit växeltelefonist i Jönköping och nu var hon där. I Australien. Som stjärna. Då gick det upp för mig att jag alltså inte behövde leva mitt liv i Skurup.

Vem var du: Björn eller Benny?

– På Mariaskolan i Skurup hade vi på fredagar något som kallades för roliga timmen. Jag bad pappa hjälpa mig såga ut en stjärnformad gitarr som jag hade sett på tv att Björn Ulvaeus hade. Det gjorde han ute i garaget på en plywoodskiva. Sedan sprejade vi den med guldfärg och satte fast ett rep.

Vilket är ditt förhållande till dina hemtrakter i dag?

– Jag är inte i Skåne speciellt ofta. Mina föräldrar bor i Mossby och vi försöker åka dit på somrarna. Nästa vecka ska vi dit. Den veckan kröner jag genom att åka till Roskildefestivalen tillsammans med Per Sinding Larsen och uppleva gamla minnen. Per och jag bevakade många Roskildefestivaler för YA tillsammans med fotografen Helena Blendberg. Herregud, vilka minnen ...

Så det blir för vd:n att ta av sig sin kavaj, kasta av sig båda skorna – och krypa in i ett tält?

– Just den biten med tält hoppar vi nog över. Men kul ska det bli!

Flitiga skribenter på YA:s popsidor på 1980-talet. Per Sinding Larsen och Mattias Hansson är i dag musikexpert på SVT och vd för Abba The Museum.