Guldkorn ur en annan 50-talsbäck

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Back to the fifties med Peter Jezewski. Ystads teater den 26 oktober.

Åren kring 1960 anses av många som en musikhistorisk mellanperiod – efter tidiga Elvis, före Beatles. Som i alla generaliseringar döljs här både ett visst mått av sanning och en grav orättvisa. Både det ena och det andra blir uppenbart under maratonshowen ”e bop a luba” signerad tidigare Boppers-basisten Peter Jezewski.

Det börjar visserligen tufft med en rätt fet version av ”Slow Down” skriven av den underskattade Larry Williams. Men de följande dryga tre timmarna fylls nästan uteslutande av betydligt snällare örhängen från 1950-talets sista år.

Det är uppfriskande att Jezewski vaskar guldkorn ur en helt annan bäck än den där de ”gamla vanliga” 50-talshitsen står att finna. I stället för trötta versioner av ”Tutti Frutti” och ”Johnny B. Goode”bjuder han på låtar som ”Great Pretender” (The Platters) och ”Crying In the Rain” (Everly Brothers).

Det är med andra ord knappast rock’n'noll som publiken får sig serverat. Snarare exempel på vad som kom före, som doo wop, eller på vad som kom efter. Det vill säga artister och låtskrivare som lät sig inspireras av banbrytare som Little Richard och Chuck Berry. Men som gjorde snällare, popigare och mer polerad musik. (En del skulle kanske säga smörigare, mesigare och lite urvattnad.)

Kompositörer som Neil Sedaka, uppenbarligen en av Jezewskis favoriter, skrev urcharmiga poplåtar för en vit amerikansk tonåringspublik som knappast riskerade att ge föräldragenerationen skrämselhicka. Rockens omstörtande sexualitet ersattes av en önskan om att få vara pojken som flickan skriver om i sin dagbok.

Låtar gjorda av svarta artister är i klar minoritet under kvällen. När de förekommer är det övervägande hits från den tidens tjejgrupper - Shirelles, Marvellets och såklart Supremes. Amanda Mair och främst Sara Larsson gör fina insatser. Allra bäst är nog Larssons version av Leslie Gores hit ”You Don’ Own Me”

I längden blir det trots allt lite för sockersött. Åtminstone för min smak. Visst, bandet svänger, men aning för mycket åt dansbandshållet. Lite mer sälta då och då hade höjt den starka trean ett snäpp.