Höga klackar, höga förhoppningar
Höga klackar är definitivt en del av kulturen som signalerar elegans, mode och starka anklar. Esteten i mig beundrar vackra skor, jag ser dem som konstverk – och jag och många med mig har en svaghet för snygga klackar. Ikonen Marilyn Monroe, som sällan sågs iförd några fotriktiga skor, lär ha sagt: ”Jag vet inte vem som uppfann klackarna, men vi är skyldiga honom en hel del”.
Tyvärr är klackar inte praktiska på hemmaplan, eftersom den simrishamnska gatstenen bjuder en svår utmaning för den som vågar välja annat än platta skor.
Skor med klack har en lång historia. Något otippat bars de första högklackade skorna i historien av egyptiska slaktare. Antika väggmålningar visar hur de använde klackskorna i sitt arbete för att komma upp en bit från golven som var täckta av blod och inälvor från de slaktade djuren. Sedan dess har klackar använts för olika ändamål, ofta för att höja bäraren från smutsen på gatorna. För ryttare i främre orienten betydde klacken att det var lättare att hålla foten kvar i stigbygeln.
Att höga klackar blev moderna kan vi tacka den kortvuxna Katarina av Medici för. År 1533 skulle hon, endast fjorton år gammal, giftas bort med den dåvarande hertigen av Orléans och senare kungen av Frankrike, Henrik II. Katarina var liten i förhållande till hertigen och betraktades knappast som en skönhet av sin dåtid. Den unga italienskan kände sig otrygg inför det arrangerade äktenskapet, inte minst då hon skulle bli drottning av Frankrike och dessutom konkurrera med hertigens favorit (och betydligt äldre) älskarinna, Diane de Poitiers.
För att hitta ett sätt att blända den franska nationen och kompensera för sin upplevda brist på skönhet, beställde hon styltklackar, så kallade ’chopines’, som både gav henne en längre siluett och en snyggare gång på bröllopsdagen. Föga anade hon vad hon ställt till med. Hennes skor blev så populära att många kungligheter tog efter och började bära liknande skor. ”Well-heeled” blev ett begrepp som kom att känneteckna privilegierade personer.
För nutida människor utstrålar högklackade skor femininitet och glamour – men ett par högklackade skor var en gång en högst nödvändig accessoar även för män. Hovet i Paris var som vanligt modeledande, och det är säkert inte någon tillfällighet att ordet klack är onomatopoetiskt och kommer från franskans ’claque’ (av claquer – klappa, smälla).
I början av 1700-talet stoltserade solkungen Ludvig XIV i röda tolvcentimetersklackar bemålade med stridsscener. Det gick så långt att han deklarerade att endast noblessen fick lov att bära just röda klackar och sulor – och ingen tilläts bära högre klackar än kungen själv. Jag ser en uppenbar nutida koppling till Ludvig XIV och hans röda klackar och sulor genom skodesignern Christian Louboutin, vars signaturskor med de världsberömda rödlackerade sulorna numera tillhör de mest omedelbara och igenkännbara symbolerna för skointresserade i modern tid.
I och med franska revolutionen blev det stopp för höga klackar. Napoleon Bonaparte förbjöd klackar i ett försök att uppnå jämlikhet. Han ville att alla skulle framstå som likvärdiga, och klackarna signalerade klasskillnad. Men totalt klacklöst och platt blev det inte därefter, snarare tvärtom. Klackförbudet bet i alla fall inte på Marie Antoinette. Den extravaganta drottningen var en europeisk stilikon och fashionista, och hennes garderob sägs ha innehållit 500 par skor, katalogiserade och vårdade av en speciellt anställd betjänt. Hon älskade sina höga klackar så till den grad att hon till och med bar dem då hon fördes till schavotten 1793.
Höga klackar har alltså haft både upp- och nedgångar i popularitet under århundradena. Men inga skor i hela världen kan förmedla en förfinad känsla om inte skorna också framförs med en elegant gång. Det viktigaste när det gäller höga klackar är att ändå sträcka på sig och känna sig som en drottning. Och att sätta i hälen först. High heels, high hopes, som jag säger.
