I stormen kring konungen

Det är åtminstone den bild av Gustaf III och hans tid som artonhundratalets senromantiker, en Tegnér, en Geijer, velat förmedla till eftervärlden. Det är också den bild som visat sig vara den mest livskraftiga. Ännu idag tänker vi oss den pudrade och kokette, den feminine kung Gustaf som en upplyst monark, en teaterns och litteraturens store beskyddare. Kanske ser vi honom framför oss spatserande i Drottningholmsparken omgiven av sitt glänsande och praktfulla hov.

Gustaf III stiger emot oss som kommen ur en tavla av Watteau, mjukt förfinad med kultiverat europeiska manér, omgiven av rokokons alla lysande tribut. Men samtiden såg en annan kung Gustaf. Hans adelsfientliga politik, hans statskupp och orealistiska och ekonomiskt förödande krigardrömmar hade gett honom många och även inflytelserika fiender. I deras ögon framstod han som en för Sveriges och deras intressen dålig regent. Det var ju, när allt kommer omkring, därför Anckarström – sammansvärjningens förlängda arm – fyllde teaterkonungen med en laddning blyskrot på Operamaskeradbalen. Ty mordet på Gustaf III var inte, hur mycket det än så ser ut, den sista akten i ett välregisserat teaterstycke.

Det var ett politiskt mord. Diktatorn avsattes på enklaste och säkraste sätt.

Ändå hör Gustaf III och den svenska kulturen intimt samman. Men inte i första hand på det sedvanliga sätt som den allmänna föreställningen vill påskina. Som få despotiska regenter insåg Gustaf III nödvändigheten av att demaskera det politiska enväldet bakom en fasad av kulturell och filosofisk fernissa. Bakom pudret dolde sig en listig furste och politisk begåvning. Medvetet arbetade han för att till sin person och statsmakten knyta tidens ledande författare och filosofer, de med den nya pressens framväxt allt betydelsefullare opinionsbildarna, och därmed vinna dem för sin sak. Leopold blev hans bibliotekarie, Nils von Rosenstein informator åt tronarvingen, Kellgren kunglig handsekreterare och sedan sittande med att skriva teater tillsammans med kungen själv.

Alla ingick de i den sfär som Gustaf III kontrollerade.

Även instiftandet av Svenska Akademien var ett konsekvent led i denna kulturpolitik. En nationell anda skulle skapas. I det arbetet passade Akademien väl in. I detta ämbetsverk för Snille och Smak tog alltså våra tre största upplysningsfilosofer, vid sidan av Thorild, sitt inträde. Rosenstein som dess förste ständige sekreterare, Kellgren genom slumpens försorg som dess förste ordförande och Leopold några månader senare på stol nummer sexton.

Dagen efter Akademiens pampiga invigning sitter Kellgren på natten och skriver till sin vän Edelcrantz. Han försöker sammanfatta sina intryck från den stora dagen. Tonen är mycket positiv, ja euforisk och han skriver att "Kungens tal var superbt, och på sina ställen sublimt". Han, den trettiofemårige skalden och litteratören, den ofrälse och från enklare ursprung komne Kellgren kände sig självfallet smickrad över att få ta plats bland landets ledande författare. Men detta är också enda gången som Kellgren i brev oreserverat uttrycker sig gillande om Gustaf III.

Ändå är en viss lojalitet gentemot kungen märkbar, åtminstone under deras litterära samarbetes första år. Kellgrens inställning är vacklande, och dessutom är det först under 1780-talets senare hälft som Kellgrens politiska världsbild blir allt radikalare. I ungdomen delade han den tidstypiska uppfattningen att landet bör styras av en stark och förnuftig hand, av en upplyst despot.

Men bilden skulle snart förändras. I många avseenden är 1787 ett märkesår, ett avgörande vägval i Kellgrens litterära och politiska utveckling. Då inleder han på allvar kampen mot oförnuftet. Tillsammans med Rosenstein bildar han tvåmannasällskapet Pro Sensu Communi; För Sunda Förnuftet. Dessutom avbryter han abrupt sitt litterära samarbete med kungen.

Kellgren går nu sin egen väg. Och det är under de åtta år han har kvar att leva som vår uppfattning av Kellgren som den store upplysningsradikalen har sin verkliga grund. Hans ideal slår snart hårt och hånfullt vasst igenom även i hans diktning. Detta år, 1787, skriver han till exempel sin stora dikt "Man äger ej snille för det man är galen"; inte bara ett satiriskt mästerverk utan därtill något av en politisk programförklaring. Där hävdas för första gången författarnas, filosofernas, litteratörernas samhällsansvar, inte gentemot kungen eller nationen i stort utan gentemot medborgarna – folket.

Här kommer de radikalaste upplysningsidéerna till sitt fullödiga uttryck. Här finns lätt poetiskt demaskerade de tankar som gjorde Voltaire och Diderot till den franska revolutionens ideologer.

1790-talet är också ett av de stormigaste decennierna i Svenska Akademiens historia. Så uteslöts till exempel den impulsive Gustaf Mauritz Armfelt år 1794 ur Akademien. Den av Gustaf III så gynnade gunstlingen Armfelt hade i en blandning av naiv oförsiktighet och den djupaste lojalitet mot den döde kungen skrivit högst oförsiktiga uttalanden om den nya regimen – Hertig Carl och hans rådgivare Reuterholm. Breven kom genom en välplanerad stöld i fel händer och Armfelt förklarades "förlustig liv, ära och gods". Armfelt som då befann sig i Italien tvingades till några års ofrivillig landsflykt fram till benådningen 1799.

Armfelt återinvaldes sedermera sex år senare i Svenska Akademien, endast för att återigen uteslutas på nytt sex år senare då han gick i den ryska tsarens tjänst.

Men för Akademiens del väntade efter Armfelts första uteslutning nya orolighet. De händelser som når sin kulmen år 1795 hade liksom Armfelts öde sin orsak i Hertig Carls och Storveziren Reuterholms rädsla för kuppförsök. Den reelle regenten Reuterholms ställning var svag och han såg den ytterligare hotad från såväl revolutionsanhängare som från de gamla "gustavianerna". Därmed föll även en mörk skugga av tvivel över Akademien och dess ledamöter, vilka inte stack under stol med sin beundran för den mördade konungen.

Åren efter Gustaf III:s död präglades överhuvud taget av ett allmänt missnöje med den nya ordningen. Inte minst reagerade studenterna i Uppsala på de upprepade inskränkningarna av tryckfriheten. Man organiserade sig i små, hemliga grupper, kallade konventen. När sedan den juridiska processen mot Thomas Thorild inleddes och det började stå klart att han skulle landsförvisas demonstrerade studenterna sitt missnöje med den nya tryckfrihetsförordningen från den 5 december 1792. Ett hundratal studenter gick sorgemarsch, svartklädda och under ordnade former genom Uppsala. På torget grävdes en grav vari den gamla tryckfrihetsförordningen nedsänktes. Därefter gick man till Östermarks källare och drack gravöl till minne av den avlidna – alltså Tryckfriheten.

Den första politiska studentdemonstrationen i Sverige var ett faktum.

Reuterholm var uppenbart missnöjd med Rosensteins skötsel av oroligheterna. Rosenstein hade dessutom alltid framstått som en orubblig anhängare av upplysningsidealen. När sedan ytterligare en akademieledamot, Gustaf Abraham Silfverstolpe, i ett av sina tal uttryckte vissa av det franska frihetslöftet inspirerade tankegångar, tog Reuterholm detta som förevändning och lät suspendera hela ämbetsverket Svenska Akademien i mars 1792.

Kellgren som med glädje hälsat den franska revolutionen och utvecklingen bland studenterna i Uppsala behövde dock inte uppleva suspensionen av sin trots allt älskade Akademi. Han hade stilla avlidit två veckor tidigare. Hans sista ord lär ha varit: "Det kostar på att dö ifrån er…"