Intimt och tillfredsställande konsert

Maria Anderberg har värmt upp publiken väl med sina bluesiga, personliga låtar om Brösarps backar och kärleken.

Fler människor strömmar till och platserna är för få och himmelen för grå för att publiken ska återgå till picknick i gräset. I stället står den på stolar i regnet utanför lokalen för att se in. Så fort någon tar ett steg upp på scenen börjar de jubla, bara för att snabbt tystna när de upptäcker att det är en tekniker.

Så kommer till slutStefan Sundström tillsammans med Johnny Dunders elektrisk cirkus. Snabbt och målmedvetet går de genom publiken, upp på scenen och den efterlängtade spelningen kan börja.

Garaget i Hammenhög är en intim scen och det tar ett tag av nervöst gestikulerande och vikande blickar innan Stefan Sundström blir varm i sina tighta kläder. Han har ingen gitarr att dölja sig bakom. Det är bara han, hans sång och hans dans som utvecklas till en graciös balettliknande port de bras. Efter ett par blygsamma låtar skriker någon i publiken på den bonnigaste skånska:

– Amen snacka svenska för fan!

Den fjärde väggen, den mellan publiken och scenen rasar. Stefan Sundström börja prata, han drygar sig kärvänligt och allt lossnar, gigget är i full gång.

Bandet, låtarna, framträdandet, allt är så som man kan tro, hoppas och önska när en proggrockare levererar. Bandmedlemmarna ser härjade ut, med rynkiga ansikten, stripigt hår och höga kindben. Musiken är ömsom visaktig, ömsom dunderrockig och hela tiden sprudlande av glädje. Texterna är i tydligt fokus genom rockiga "Palme var en fräck figur" via hardcore politiska "Vem är terrorist" och finstämmiga "Trädgårn".

Publiken lever också upp till alla förväntningar. Barfotadansande hippieflickor längst fram, barn med öronskydd på vuxnas axlar, äldre damer lugnt parkerade i brassestolar lite avsides och öldrickande män i 40-årsåldern är en blandning som bara är folkkära förunnat.

Men kanske är det just också det som gör att spelningen, hur trevlig den än var, lämnar medvetandet ganska snabbt. Det finns inga överraskningar och artisterna har inga ambitioner om att ta oss med storm. Känslan är som efter ett ljummet midsommarfirande. Allt, ja verkligen allt var bra, men nästa år kanske vi gör något annat.