Recension: Jan Lundgren och Youn Sun Nah

Tillsammans med sångerskan (även om den beskrivningen inte fångar vallt hon gör) Youn Sun Nah, basisten Arild Anderssen och trumpetaren Peter Asplund levererade Lundgren såväl nyskrivet material (av bland andra honom själv och Youn) och standards (i vidaste tänkbara bemärkelse).

Formatet var extremt intimt, men på samma sätt som Lundgren i det stora perspektivet, med god hjälp av artister och medarbetare men till inte oväsentlig del genom sin egen öppna inställning, gör Ystads jazzfestival till en så välkomnande och tilltalande helhetsupplevelse öppnar han med sin självklara värme och spontanitet – för att inte tala om sin osvikliga professionalitet – varje konsert så att den i lika hög grad blir en angelägenhet för både artister och publik.

Tillsammans med Anderssen gav Lundgren en försmak av vad en julkonsert i hans anda skulle kunna innebära genom ”God Rest Ye Merry Gentlemen”, filtrerad genom den lundgrenska sorglustigheten och Anderssens utomordentliga förståelse för folkmusikidiomet. I samspel med Asplund bjöd de på en ny lundgrensk komposition, ”The Poet”, tillägnad Jacques Werup, vilken är ett konstnärligt och stämningsmässigt syskon till Lundgrens ”Man in Fog”.

När Youn, vars sångkonst integrerar såväl andning som en egenartad och mycket uttrycksintensiv form av scat med traditionell sång, förenade sig med kvartetten i verk som hennes egen ”Voyage” eller traditionella ”Shenandoah” demonstrerade hon varför en hel jazzvärld tycks tala om hennes musikalitet.

Höjdpunkten för konserten nåddes emellertid i extranumret. Långt ifrån nationalromantiskt dravel gjorde Youn Sun Nah och hela bandet en känslostark och fullkomligt öppenhjärtig – och därmed även hjärtslitande – framställning av ”Allt under himmelens fäste”. Och ingen ville sluta.

Fotnot: Här kan du läsa samtliga recensioner från jazzfestivalen.