Recension: Långsam munspelman

Setet utgjordes till övervägande del av ballader, vilka Thielemans framförde med den vackraste klang jag hört ur hans munspel på flera år.

Beklagligt nog föreföll Thielemans att i alltför hög grad gå på rutin. Det är i och för sig en väldigt fin rutin när den tillhör denne belgiske gigant, men det är likväl rutin. Brotten från denna utgjordes av Phil Markowitz ”Slow Piece” och av ett av allt att döma helt improviserat stycke i konsertens början vari samspelet mellan Thielemans och hans pianist Karel Boehlee var som allra mest elektriskt.

Det är kanske mycket begärt, men jag kan inte låta bli att undra hur det vore att låta Toots möta några av sina generationskollegor på scenen. Hur hade till exempel en konsert där Thielemans fått sällskap av Bengt Hallberg och Georg Riedel kunnat tänkas sluta? Garanterat inte i den blandade känslan av upprepningens förnöjelse och rutinens besvikelse.