Recension: Enrico Pieranunzi

Det är sannerligen inte många som kan skryta med en så fullkomlig förtrogenhet med båda medierna i en genreöverskridningssatsning. Han är synnerligen konsekvent och hans improviserande i både jazz- och barockform är av mer kompositorisk än solistisk typ.

Resultatet av hans musikaliska utsvävningar över stycken (huvudsakligen pianosonater) av Domenico Scarlatti i ljuv och öm förening med en jazztradition i Bill Evans efterföljd är djupt gripande och uppvisar et nära släktskap med Leonard Bernsteins tidiga kompositioner. Man kan även ana modernism á la Stephen Sondheim och Michael Nyman i tonsjoken. Men framför allt märks Enrico Pieranunzi, en röst med två stämmor.