Klanger från förr

Kultur och Nöje

Skön musik från svunna tider lockade många åhörare till Valfisken i söndags.

Artikeln publicerades 20 mars 2012.

Det var sällskapet Pro Musica, som anordnade vårens tredje och sista konsert. Som tidigare inledde några ungdomar från Kulturskolan med att framföra några pärlor från den klassiska repertoaren. Ida Buhre inledde med att utantill framföra ett skönsvängande Bach-preludium och Emma Berglund och Veronica Månsson fortsatte med sin lärare Agneta Andersson att på sina tvärflöjter spela några satser av Mozart. Klart imponerande.

Inget instrument har väl genomgått så många förvandlingar som pianot. Alla komponister har under historiens gång anpassat sin musik efter den typ av klavérinstrument, som då var aktuella. Kan man som nutida pianist hitta essensen när man spelar musik som ursprungligen skrevs för cembalo eller ett hammarklavér? Eller för att vända på frågan: gör man musiken större rättvisa om den framförs på ett tidstroget instrument? Den frågan fick man anledning att reflektera över när Charlotte Möller spelade på sitt medhavda fortepiano, som är en kopia byggt efter ett original från 1805. För dagens åhörare är det nog inte så lätt att ställa om sina preferenser – lika svårt som för klassiskt skolade pianister att acceptera dagens digitalpianon...

Klart fascinerande var det att få Mozarts välkända A-dur-sonat med variationer och marsch a la turca stilenligt framförd som det kan ha låtit på Mozarts tid. I stället för pianistisk briljans och utåtriktad klang fick vi uppleva fortepianots mer intima lyster. Av upplevelsen framgick att det verkar lättare att åstadkomma större dynamiska skillnader på ett modernt piano, men klarheten i varje fras var påfallande och just så finstämd och genomlyst som man helst vill uppleva Mozart.

I den efterföljande sonaten av samme mästare hade öronen helt anpassat sig efter klangupplevelsen och Mozarts sista pianosonat, den i D-dur, exponerade Charlotte Möller ett egaliserat spel, där vänsterhandens toner i basen fick samma klarhet som högerhandens i diskanten, vilket inte är möjligt på ett piano. Ett tema av Haydn blev också skönt varierat.

Under pausen samlades många åhörare framför instrumentet och fick många frågor besvarade angående instrumentets särart. Många fina klangupplevelser lyste till sist fram i Beethovens c-mollsonat opus 13, av musikförläggare döpt till Patétique. Spelad på ett fortepiano ger den verkligen en annan mening än framförd på ett piano. Här vidgades ytterligare instrumentets dynamiska potential genom fortepianistens temperamentsfulla spel.

Som avslutning satte sig Charlotte Möller vid galleriets flygel och lät åhörarna få en uppfattning om hur den långsamma satsen i samma sonat kommer till uttryck på en vanlig flygel. Effekten blev påtaglig. Att få höra detta fortepiano i en trioformation skulle säkert vara mycket givande.

Charlotte Möllerbjöd på en spännande konsert på sitt fortepiano, en kopia byggd efter ett original från 1805. Foto: Ingvar Wickander