Konsert Sorgsen, andlig och vacker sångpoesi 4

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Sjöbo Gästgivaregård den 12 mars.

När Maria Eggelingsnamn adderades till konserten så trodde jag att hon skulle vara förartist. Men på Sjöbo gästis framträder hon och Staffan Percysom duo. Riktigt bra fungerar det, både när Eggelings elpiano kompletterar Percys akustiska gitarr och när hennes ljusare röst sjunger med i refränger och ibland någon vers.

Staffan Percy är en speciell trubadur, som han själv sa, vissångare eller sångpoet. Ja, unik är ett lämpligt ord. Sällan eller aldrig har han räknats med i den visvåg som drog över Sverige på 60- och 70-talen, antagligen för att skivinspelningarna placerade honom nära klassisk sång och musik och långt ifrån burdusa trubadurer.

Han är någotannat – och mer – på scen. Evert Taube finns nog i botten och Cornelis Vreeswijk-ruffigt kan det också vara, men för mig blir han framför allt den första svenska sångpoeten.

I ”Du fattas mig”, som inleder, placerar sig Staffan Percy mellan Leonard Cohen och Mikael Wiehe.

I blocket antecknar jag: sorgsamhet, sentimentalitet, andlighet, skönhet. Hans vackra röst har blivit än vackrare med årsringarna. Inget visaktigt du-dutt-dutt på gitarren utan han använder sitt eget pekfingerplock. Den 12-strängade gitarren får han att låta som en bouzouki.

Staffan Percyhar ofta tonsatt dikter – mest känd är ju Bo Setterlinds ”Drömmens skepp”, som han sjunger två gånger med sisådär hjälp av publiken. Också melodierna till lundapoeten Bert Westerströms dikter, till exempel ”Det faller blommor”, är fina, sköna och ja, andliga.

Plötsligt bryter han av stämningen med en mer trubaduraktig visberättelse om sin svåger, ”Balladen om Engström”.

Även Maria Eggeling framför några egna sånger. Fortfarande tycker jag bäst om sångerna till gitarr, för hon är en både speciell och skicklig gitarrist. Och hon sjunger bättre och vackrare för varje gång jag hör henne. Favorit ikväll: tonsättningen av Tage Danielssons vårdikt ”Marsmelodi”.