Recension: En svensk jazzlegend och mästare

Varje ton formas av hans erfarenheter från musiken och livet. Bengt Hallberg inleder rytmiskt och bluesigt med en egen låt, slår tungt men leker också, liksom skojar fram en melodi. Blicken på flygelns tangenter, som om han samtalar med tonerna.

Standardlåten, ”What Is This Thing Called Love”, som följer därefter, blir ord- och tongrant en livskommentar. Hallberg spelar i och ut ur och in i melodin, improviserar hoppigt och snabbt men också stilla och eftertänksamt. Vilken ton som ska följa efter den förra vet man inte.

”Nu ska jag göra ett väldigt skutt från amerikanskt till svenskt”, säger han och inleder ett Evert Taube-potpurri: ”Min älskling du är som en ros”, ”Så skimrande var aldrig havet” och ”Stockholmsmelodi”. Ännu mer livssprött, likt ett trasigt liv som limmas ihop.

Bengt Hallberg spelar sitt långa, smala, hela liv, klätt i sommarblazer och uddabyxor vid flygeln. Jazz som livsmusik. Jazzkonstmusik, för att det är en konst att leva. En svensk jazzlegend och mästare; den främsta?

Läs alla recensioner från Ystads jazzfestival här