Recension: Han framkallar inga känslor

Genre:	Pop
Artist:	Erik Hassle
Plats:	Fritiden, ystad
När:	2011

Ystad.

När jag ser tonårstjejerna med perfekt lagd make-up, tjockt nytvättat hår, smala jeans och Converse-skor som traskar in på Erik Hassle-konserten fulla av förväntan, så tänker jag att det här kommer att bli en kväll som får mig att minnas. Hur det var när jag själv var 15 år och gick på konsert, hur jag lockade mitt hår och satte på mig mina bästa kläder, hur det kändes att stå så nära idolen att man nästan kunde röra honom (ja, det var oftast en han) och hur musiken gick in i mitt hjärta och ockuperade hela mitt nervsystem.

Men nej. För att gå på Erik Hassle-konsert framkallar inga känslor över huvud taget. Det känns absolut ingenting. Jag blir inte glad, inte arg, inte ledsen, inte sur, inte orolig, inte lycklig, inte ångestfylld. Möjligtvis blir jag lite irriterad. Och jovisst, min ena tå blir stel av kylan, så någon känsel måste jag ändå ha kvar i kroppen.

Erik Hassle är inte dålig. Han har en väldigt bra röst, en vacker röst. Den är skör och stark på samma gång och känns mognare än vad han ser ut att vara. Det är inget fel på musiken heller. Den är bara medioker. Alla låtar låter ungefär likadant.

En konsert ska vara något mer än bara musiken. Jag kan tänka mig att lyssna på Erik Hassles syntinspirerade pop när jag städar. Eller sitter i bilen. Eller kanske i bakgrunden på en krog. Jag kan nog tänka mig att dansa till en och annan av hans låtar också. Men att bara stå rakt upp och ner och titta på hans uttråkade min och att lyssna på dessa harmlösa men intetsägande melodier är ungefär lika kul som att tugga ett tuggummi som redan tappat smaken: det är inte gott, inte heller äckligt men det fyller kanske ändå någon sorts funktion eftersom man heller inte spottar ut det.

Erik Hassle kan ju bli riktigt bra. Om han bara ville. Om han ansträngde sig lite mer. Om han förmedlade några känslor med sin musik. På ett sätt tycker jag att han ser lite cool ut där på scenen, hans nonchalanta hållning och att han inte verkar bry sig. Fast samtidigt är det ju paradoxalt, för det gör ju att jag inte heller bryr mig. Vare sig om honom eller om hans musik.