Dylans dans är värt halva biljettpriset

Dylan har alltid förhållit sig fri till sina egna låtar och live är det ofta bara texten som avslöjar vilken låt som spelas. Men det förutsätter att man hör orden. Nuförtiden ryter Dylan som en oartikulerad björn. Bäst funkar det i låtar där bandet inte trumlar på som en ångvält på raketbränsle utan lämnar utrymme åt varandra.

Turnéns ”special guest” Mark Knopfler spelar på de fyra första låtarna. När han går av scenen saknas han. Samtidigt känns det som att det plötsligt finns för många gitarrister på scenen. Stu Kimball och Charlie Sexton kommer liksom i vägen för varandra och den ekande ljudbilden är ingen hjälp.

Lyckligtvis hänger Dylan bara på sig elgitarren någon enstaka gång.

Antingen står han bakom keyboarden med ena handen käckt på höften eller så struttar han omkring på scen med sångmicken i ena handen och munspelsmicken i den and- ra. Att se 70-årige Dylan ”dansa” med några höga knälyft är värt halva biljettpriset.

Bäst är låtarna där melodin inte är bärande, som banjodrivna ”High Water (For Charley Patton)” och ”Blind Willie McTell”, där Dylan påminner om Tom Waits. ”Love Sick” och ”Ballad of a Thin Man” är andra höjdpunkter.

Tyvärr dröjer det till slutnumret ”Blowin’ in the Wind” innan akustisk gitarr och fiol plockas fram. Ett akustiskt set, gärna med lite stöttande stämsång, hade Dylan gärna trolla fram ur sin svarta hatt.

När Mark Knopfler öppnar för Bob Dylan sätts musik-en, inte showen, i första rummet.

Mark Knopfler är inte bara en makalös gitarrist. Han verkar vara en hygglig kille också. Killen som hjälper honom att byta gitarr mellan varje låt får en vänskaplig klapp på axeln som tack.

Däremot har han inte utstrålningen – eller kanske utspelet – som krävs för en arenakonsert. Gitarrspelet undantaget.

De som kommit i förhoppningen att få höra Dire Straits-låtar från hästens mun får vänta till sluttampen. Då kör Knopfler majestätiska titelspåret från Brothers in Arms och ”So Far Away” från samma platta.

Han bjuder dock på flera Dire Straits-doftande gitarrsolon där han på sedvanligt vis lyckas vara framfusig och tillbakalutad på samma gång.

Sjumannabandet med idel klassmusiker ges också utrymme. Framför allt i låtarna som drar åt brittisk folkmusik, med Knopfler på akustisk gitarr.

De utdragna instrumentalpartierna är ofta suggestiva, även om man ibland får känslan att musikerna snarare spelar med varandra än för publiken.