Med barnet som budbärare

Kultur och Nöje
Foto:

Simris-galleriet Thomas Wallner ägnar båda rummen åt unga Ella Tillemas konst. Konstskribent Isac Nordgren ser ett personligt och politiskt måleri, där barnet tar penseln till hjälp i sin kamp för en bättre värld.

Artikeln publicerades 16 december 2013.

Konst
Ella Tillema. Galleri Thomas Wallner, Simris till 6/1 2014

Inte sedan Thomas Wallner öppnade sitt galleri i Simris har en och samma konstnär fått ta båda utställningsrummen i besittning. Äran har nu tillfallit konstnären Ella Tillema, som framförallt ägnar sig åt figurativt måleri men också broderar och är involverad i flera musikprojekt.

Tillema ärtrettio år gammal med en gedigen utbildning bakom sig, bland annat från Braunschweig, där hon studerat under Olav Christopher Jenssen, och Malmö konsthögskola, varifrån hon tog examen 2010. Sedan dess har hon deltagit i en rad grupputställningar, som ”Polyfoni” hos Wallner tidigare i år, men inte hunnit med lika många separatutställningar. Förra året visades hon på Vargåkra Gård och den aktuella utställningen i Simris är hennes blott femte separatutställning.

Ella Tillema gör politisk konst med en brutal uppriktighet där hon använder sig av barnet som metafor, som en budbärare. Hon ser världen genom barnets ögon, och det är en deprimerande syn. I panoramamålningen ”Lycka till” håller ett par händer upp ett litet barn som blickar ut över en mörk verklighet. I det nedre vänstra hörnet häller en grupp figurer i gula overaller ut olja i ett vattendrag medan en upprörd folksamling välter en bil och startar bränder utanför ett köpcentrum i bildens nedre högra hörn. Flygplan kretsar över röken från en mörk betongstad, som gränsar till ett likformigt villaområde. På andra sidan floden spyr ett kärnkraftverk och en fabrik ut rök, i det svarta vattnet ligger ett fartyg på grund.

I tre målningar vars titlar alla börjar med orden ”Jag vill inte...” är barnen större och mera handlingskraftiga. Alla tre barnen målar och jag ser dem som symboler för konstnären själv. I en värld av hopplöshet tar barnet penseln till hjälp i sitt uppror och håller den likt en fackla, som ett vapen.

Utställningeninnehåller också några porträtt, bland annat av en statsmannamässig Carl Bildt. Men de bilder som jag gillar bäst är ändå Tillemas naturbilder. ”Tiden är ingenting I-II” är en diptyk där den övre bilden visar en tät skog, trädens toppar, och nederdelen trädens stammar med ett springande par. Jag föreställer mig att de flyr. I målningen ”Den kritiska gränsen”, som också givit namn åt hela utställningen, är subjektet mer stillsamt och när den unga människan vänder sig bort blir det är också en slags avståndstagande. Han tittar på sin mobil, som en kommentar till vårt urspårade informationssamhälle. Den kritiska gränsen kan vara den mellan civilisation och natur. Vågar vi ta steget tillbaka till vårt ursprung, kan vi dra klockan tillbaka?

Det mindrerummet innehåller endast två verk. Det ena är Tillemas senaste pamflett, den femte i ordningen, som ligger på ett podium. Tillema arbetar här i ett väldigt litet format på bara strax över tio gånger sju centimeter. Sidorna pryds av collage och plakatpoesi i en kombination av punkestetik och min barndoms politiska tidskrifter.

Tillema screentrycker också tusenlappar, prydda med ledsna barn, och med hjälp av dessa har hon skapat rummets andra verk, ”En miljon kronor”, alltså tusen av hennes egenhändigt producerade sedlar formade som ett stort öga. Mammon ser dig. Eller som hon själv uttrycker det i en tidigare pamflett: ”Om något är gratis är det du som är varan”.