Mjuka vågor och vilda vattenvirvlar

Kultur och Nöje

Den förväntansfulla publiken i Sankta Maria kyrka översköljs till en början av mullrande bastoner från Ketil Bjørnstads flygel. Över dessa kommer svallande, svävande gitarrtoner och därpå glittrande vågstänk i diskanten. Vi är ute på havet!

Artikeln publicerades 2 augusti 2012.

Ketil Bjørnstad – författare, kompositör och klassiskt skolad pianist – är en av sjöfararnationens stora kulturpersonligheter. Så har han också ägnat en försvarlig del av sin gärning åt vatten och hav.

Under 1990-talet spelade han bland annat in "Water Stories", "The Se"a och "The Rive"r. Med på de två förstnämnda fanns Terje Rypdal med sin elgitarr. Så även i Ystad denna kväll. De bägge norska legendarerna inleder med stycken från just dessa utgåvor, bland dem "Floation and Surroundings" från "Water Stories".

När Bjørnstads klassiska pianospel möter Rypdals rockgitarr skapas uttrycksfull, suggestiv musik som man antingen har som stämningsskapande bakgrundsmusik eller lyssnar intensivt och koncentrerat på. Det senare gäller i hög grad kvällens publik. De slutna ögonen är många.

Bägge nyttjar flitigt pedaler i sitt spel. Det resulterar i Bjørnstads fall i forsande kaskader av toner som liksom vattendroppar strävar efter att smälta samman och återförenas i havet. Tonerna från Rypdals för kvällen lånade gitarr låter inte sällan som en cello. Då och då hör man eko från den albatross som Peter Green en gång i tiden släppte lös över oceanerna.

Styckena övergår sömlöst från det ena till det andra, som satserna i ett klassiskt stycke. Stämningen är nästan genomgående vemodig, men tidvis brusar havet upp i ylande storm, för att sedan åter lägga sig. Det gäller även icke-marina Rypdal-kompositioner som "Memory Lane" och "Mystery Man".

I sista numret kommer plötsligt något som liknar popmusik. Det svänger om pianospelet och refrängen påminner faktiskt om Ted Gärdestads "Oh, vilken härlig da".