Mumindalens läskigaste invånare

Kultur och Nöje Artikeln publicerades

Mårran är stor, mörk och smärtsamt medveten om att ingen tycker om henne. Absolut ingen. Därför söker hon sig inte längre till någon och kanske är det detta som gjort henne alldeles kall.

Var Morran än hasar sig fram stelnar marken av frostig skräck och den som kommer nära fryser pang bom till is. För i sin längtan efter värme och närhet sätter sig Mårran rakt upp och ned på det varma – och släcker lågan.

Mårran dök upp första gången i ”Trollkarlens hatt” som kom ut 1948. Och hon är långt ifrån Mumindalens enda obehagliga invånare – där bor ju den lille lurvige skurken Stinky och den kusliga Isfrun som har flera likheter med Mårran. Och kanske tycker någon att Hattifnattarna är rätt obehagliga typer: vita, tysta syn- och hörsellösa varelser som enligt Muminpappan ”aldrig kommer dit de ska men alltid längtar någonstans”.

Men Mårran är den mest ensamma, och den som skrämmer mest.

På Facebook hittar man gruppen ”Vi som var rädda för Mårran när vi var små”, och på sajten Flashback är hon ett eget ämne för diskussion. Inför valet i höstas skrev journalisten och krönikören Isabelle Ståhl ett blogginlägg där hon jämförde folkpartiets Jan Björklund med Mårran. Genast kom den anonyma reaktionen: ”du är gravt orättvis mot Mårran och har missat poängen med hennes person.”

Mårran har blivit en symbol för den ensamme kraken som inte vågar ta emot kärlek och därmed blir oerhört läskig. Var det just den ensamheten som skrämde oss när vi var små? Och är det densamma rädsla som skrämmer oss fortfarande?

Som den där diskussionen på Flashback. Den har startats av någon som just återvänt till Mårranland med sin lille son. Han konstaterar att ingenting har förändrats med frågan: ”Är jag ensam med denna skräck för den mörka Mårran eller har hon påverkat fler av er, och kan ni titta oberört på ett avsnitt där hon finns med, nu i vuxen ålder?”. (TT Spektra)