Musik som möts och förenas
I foajén stöter jag på Sousou och Maher Cissoko, musikerna och sångarna från Höör i Skåne och Ziguinchor i Senegal – med dottern Ida. De har varit på den tidiga föreställningen av ”Tusen och en natt”, medan jag väntar på att dörrarna ska öppnas för nästa föreställning.
Hur tyckte ni att det fungerade med blandningen av västerländsk operaorkester och musikinstrument från kulturer i andra delar av världen? frågar jag. ”Det kunde ha varit mer oud”, svarar Sousou. ”Nej, det var rätt lagom blandning”, tycker Maher.
Främst musikblandningen som lockat mig till Malmö opera. Världsmusik eller multikulti, som det också kallas. Från att ha varit en beskrivning av ett möte mellan olika kulturer har begreppet multikulti kidnappats och blivit ett skällsord för att olika kulturer aldrig kan mötas och blandas. Nej, det är anpassning som gäller!
Ursäkta att jag retade upp mig. Jag har svårt att inte göra det när det gäller det här ämnet. Men det var ett bispår, nu till Malmö opera.
”Tusen och en natt” är en familjeföreställning som riktar sig lika mycket till föräldrarna som barnen. Musiken har inte anpassats för små öron. Det tycker jag är bra – men det kan ställa till problem för vissa föräldrar. Alla barn sitter ju inte lugnt och stilla, bara lyssnar och tittar intresserat, under föreställningen.
Malmö operaorkester har flyttats från diket till fonden, musikerna sitter på ena sidan av scenen. Längst bak på andra sidan finns en så kallad Bandaorkester med Ali Sabah, oud (arabisk luta), Hedda Heiskanen, kamancheh och dan nhi/erhu (stråkinstrument från Persien respektive Vietnam/Kina), och Lars Ljungberg, darbuka (handtrumma från Mellanöstern/Nordafrika), usdu (lerkrus som används som handtrumma i Nigeria) och riq (en ramtrumma som är viktig i arabisk musik).
Mötet mellan västerländska operainstrument och musikinstrument från andra världsdelar. Blandningen av musikkulturer. Så måste det bli när sagosamlingen ”Tusen och en natt” omvandlas till en musikalisk berättelse på en svensk operascen. Märklig historia, minst sagt.
Den ledsne kung Sjahriar har gift sig med Sjeherazade och ska avrätta henne (liksom han gjort med tidigare hustrur). Men Sjeherazade förlänger livet genom att om nätterna berätta den ena sagan efter den andra. Hon berättar om Fiskaren och anden, Aladdin och den underbara lampan, Den kinesiska prinsessan, Sinbad sjöfararen, Ali Baba och de fyrtio rövarna, Prins Ahmed och fen Paribanu...
Vanja Hamidi Isacson skrev librettot och Maria Sundqvist har regisserat sagorna som sammanhängande operatablåer. Scenen är ett palats och en öken på samma gång, blått nattljus med måne på himlen. Kläderna, som går i orange-rött, leder tankarna både till Orienten och sagans värld. Och så Daniel Fjellströms musik: den inrymmer och omfattar allt detta – och ännu mer.
Fjellström låter arabisk luta, asiatisk fiol och nordafrikansk trumma sippra fram och upp genom de västerländska tonerna. Bandamusikerna går också och sätter sig framme på scenen med oud, erhu och darbuka. Gnisslande vackra fioltoner, spröda men rytmiska luttoner och såväl ettriga som avspända trumrytmer spelar i centrum med västerländsk musik som komp.
Dessutom har Fjellström komponerat ihop de västerländska musikteaterformerna opera och musikal. Fascinerande när mezzosopranen Emma Lyrén sjunger opera – ja, som hon sjunger dessutom! – och barnkören svarar med musikalrefrängen ”En natt till, en natt till...”
Som om alla musikformer blir en. De hör ihop. Alla får sitt värde. För att de har samma värde. Liksom människor. När Emma Lyrén sitter på golvet, berättar och sjunger, kan hon också påminna om melodifestivalsångerskan Loreen. Även lyriska sopranen Negar Zarassi sjunger vackert, varmt och underbart i mitt hjärta som fen Paribanu. Mot slutet kommer några dervischer i långa vita kläder in på scenen och virvlar runt i långsam dans.
”Tusen och en natt” på Malmö opera har blivit mycket mer än sång- och musiksatta sagor. Det finns ett underliggande budskap. Så här olika är Malmös invånare. Och så lika. Så många – olika – kulturer finns i Malmö. Ändå hör de ihop. De har beröringspunkter. Ja, ändå hör vi ihop. Alla människor har beröringspunkter. Man kunde säga att operamusikalen ”Tusen och en natt” återtar begreppet multikulti.
