"Mycket är så in i helvetes bra här"

Kultur och Nöje

Albumet ”Trunk” är just släppt och i skrivmaskinen växer en ny roman fram. YA:s Emil Sandgren och Mark Hanlon besökte rockpoeten Ulf Lundell på hans gård. Det blev ett varmt samtal om skapande, åldrande, politisk vrede och det naturnära livet tillsammans med kärleken Sofia på Österlen.

Artikeln publicerades 8 december 2013.

Det första som slår mig när vi kör ner mot Ulf Lundells gård söder om Kivik är utsikten. De sluttande, öppna markerna ger en vidunderlig vy ner mot Hanöbukten. Och då är det ändå början av december, innan snön tvättat bort de dystra grå nyanserna med krispigt vitt. Gården ligger ute på slätten, på samma gång naket utsatt för vädrets makter och skyddat innesluten av sina fyra längor. På vänster hand, på andra sidan fältet, reser sig Lilla Stenshuvud med sitt Kivik Art Centre. Nu när löven fallit från träden syns tornet och Gert Wingårdhs Himlatrappa tydligt mot himlen. Härifrån ser trappan lite ut som en ranglig hoppbacke. Trappformad, förvisso, så den blir marig att åka i.

Ulf Lundell kör före i sin BMW X5, lyssnandes på Rolling Stones livekonsert från Hyde Park förra året, får jag veta senare.

När vi parkerat visar den vanligtvis så medieskygge rockpoeten, författaren och konstnären in oss i sin ateljé, som ligger i en egen byggnad på gården. Sedan går han in en sväng i boningshuset och hämtar en bricka med koppar och en termos med kryddat kaffe.

– Kardemumma och kanel. Det är ju jul, säger Ulf Lundell när han serverat.

Här har Lundell skapat sitt eget lilla rike, långt ifrån offentlighetens ljus. Är det någon plats på Österlen som är favorit så är det just den egna gården och markerna runt omkring.

– Varför bor man såhär? För att man kommer så nära naturen och alltet och det som somliga skulle kalla gud, antar jag. Vissa kvällar är det stjärnklart här, det är väldigt magiskt.

Han pratar med värme om tranornas fantastiska skådespel, om lärkor och tofsvipor. Vintrarna har också sin fridfulla charm, även om man får räkna med att bli insnöad ett par gånger om året.

– Och parken är fullständigt obetalbar, fortsätter han och slår ut med handen i riktning mot Stenshuvuds nationalpark.

– Jag har till och med varit på väg att bli frivillig parkvakt, för att jag blir störd av att folk gör upp eldar, tältar och låter hundar springer lösa. Vi har skojat om det någon gång: ”Ge mig en vaktbricka så ska jag gå med min käpp där och ryta åt folk”. För mig är det en helig mark, man får vara rädd om viltet som finns där. Att folk sätter sig och eldar där på somrarna, fan, det kan ju bli skogsbränder, säger han.

Grannfejden med Kivik Art är förstås ett störande inslag, men tornet verkar inte gå någonstans. Nu väntar Lundell mest på att Kivik Art och Simrishamns kommun ska erkänna att de gjort fel.

– Det är mycket som är så in i helvetes bra här. Jag har svårt att se att jag skulle kunna flytta härifrån. Jag har rotat mig här.

Ulf Lundell flyttade hit första gången 1989, till gården Kullåkra som ligger bara några hundra meter bort, med andra hustrun Fredrika Stjärne.

– Jag köpte den mitt under turnén 1988. Då är man nykär, om man köper en asrisig gård i november på Österlen, säger Ulf Lundell och skrattar.

Av en granne fick han lära sig att namnet på gården inte anspelar på kullar.

– Han förklarade för mig att de kullrade åkrarna här uppe förr i tiden. Det innebar att unga par fick gå ut och idka älskog på åkrarna för att de skulle bli fruktsamma. Spännande, säger Lundell med en lurig min.

Den såldes dock efter några år, sedan Ulf och Fredrika skilt sig. Men Ulf Lundell återvände och köpte sin nuvarande gård 1996. Sedan 2006 bor han här året runt, och för tre år sedan flyttade även kärleken Sofia Möller, 37, in.

– Det fungerar väldigt bra. Det är svårt att bo två personer ute på havsmarken såhär. Men vi går inte i vägen för varandra, vi är väldigt bra på det. Vi har lite olika vanor vilket gör att det är lättare att umgås. Och vi låter varandra vara i fred. Vi har var sitt rum, resten är allmänt.

– Det har varit väldigt harmoniskt här. Det har nog att göra med att jag är en ganska energisk och jobbig person, medan hon har ett betydligt lugnare temperament. Det är klart att det lugnar ner även mig.

När vi ses är Ulf Lundell nyss hemkommen från Stockholm, där han har haft releasefest på Berns för nya albumet ”Trunk”.

– Det var kul. Biljetterna sålde slut på sju minuter, så det var ju en väldigt speciell publik. Exklusiva klubben. Vi hade inte repat, det fanns inte tid. Vi bara körde igenom några nya låtar på soundchecken. Men bandet är enormt bra, så det gick bra. Nästan lite för bra. Jag hade bespetsat mig på att vi skulle få en riktigt trasslig kväll. Det hade varit roligt, men jag glömde att sätta dem på halen med någon önskelåt vi inte repat.

Egentligen var det inte ens tänkt att bli ett album av ”Trunk”. Lundell och bandet skulle bara spela in några nya låtar att ta med ut på sommarturné. Men några blev fler. Och fler.

Många recensenter har tagit fasta på den politiska ilskan på plattan, och kopplat den till förra årets ”Rent förbannat”. Själv ser Ulf Lundell snarare ”Trunk” som en övergångsplatta.

– Den håller på att lämna ”Rent förbannat”-världen och gå in i något annat. Man orkar inte vara förbannad på det sättet hur länge som helst.

Samtidigt andas vissa av låtarna, som ”Fritt fall” och ”L-bows & Kash” en tydlig vilja att tala klarspråk om sakernas tillstånd.

– Jo, det finns sådana låtar på ”Trunk” också. Det är klart att jag fortsätter på det.

Så vad får honom att härskna till? Ulf Lundell lyfter en dagfärsk nyhet som exempel.

– Jag hörde precis på radion att skolan kraschar. Det är bara två, tre länder som har sämre resultat på matte och läsförståelse. Det måste nästan undersökas vad det beror på, säger han syrligt.

I en vidare mening ser han rött av det han uppfattar som en systematisk nedmontering av välfärden.

– Jag har haft väldigt svårt för det här. Jag flyttade ju ner hit 2006 för att Alliansen tog över inte bara Sverige, utan även Stockholm. Jag kände bara att jag måste bort. Jag kan ta ordet landsförräderi i munnen, i mina tankar i alla fall, för detta enorma utförsäljande av vårt gemensamma. Det är skrämmande saker.

I dag har han inte ens kvar sin lägenhet i Stockholm, den har en av sönerna tagit över.

– Jag är glad att jag kom därifrån. Jag trivs inte särskilt bra i den staden längre, den är så förändrad. Jag har vuxit upp och bott mycket på Södermalm, men det är ju ett reservat i dag. Fullt av bostadsrätter.

Fast, betonar han, det är inte så att han sitter på sin gård och begråter folkhemmets sönderfall.

– Jag har aldrig varit någon sådan där folkhemsromantiker, som jag blivit utmålad som. Jag har full förståelse för att ett sådant experiment inte går att behålla. Jag liknar det vid raketer. När det tredje raketsteget har bränt ut, då faller saker. Däremot är det sorgligt att det måste bli ett sådant moras av girighet.

– Det var någon kanadensisk forskare jag läste om, som kallar det för ”wellfare fatigue” (välfärdsutmattning). De är oerhört förvånade över vad Sverige håller på med just nu. Att vi kraschar modellen, som är en förebild för många andra länder. Ungefär som om vi bombar oss själva. Jag kan nästan se något darwinistiskt i det. Man orkar inte upprätthålla den här gemensamhetstanken, att alla ska ha en möjlighet. Utan nu måste allting bli individuellt. Det måste bli djungelns lag igen, där de starkaste vinner.

Röstar du i valet nästa år?

– Det ska jag väl göra, men jag får se vad jag röstar på. Just nu är det förfärligt svårt.

Är du typen som hoppar mellan partier?

– Det vill jag inte påstå. Jag är uppvuxen i ett socialdemokratiskt hem, med föräldrar som klädde upp sig till första maj. Men det var då det, när socialdemokrati var socialdemokrati. Det är ett tag sedan.

Ett annat ämne på skivan är vemodet över åldrandet, som blir väldigt påtagligt i sjuminutersballaden ”63 i november”.

– 64 nu, konstaterar Ulf Lundell, som fyllde år den 20 november.

Fast den värsta ålderskrisen har han lämnat bakom sig.

– Nu är det inte jobbigt. Döden kommer och hälsar på ibland, men det är det enda. Men runt 60, då var det svårt. Det verkligen bekräftade det amerikanska uttrycket att ”60 is the new 40”. Förr hade folk 40-årskris. Det hade aldrig jag, och inte vid 50 heller. Men vid 60, då smockade det till ordentligt med död och ändlighet och dagar som är räknade. Jag började räkna efter, när dog farsan? Jo, när han var 76.

Blev det så påtagligt att du satt och räknade år?

– Ja, fy fan. Men man vill inte tänka på det. Då blir det ju stress. Då måste man börja åka till Machu Picchu och pyramiderna och Kalifornien och jag vet inte allt. Dags att göra listan, liksom.

Hängde den inställda turnén 2011 ihop med 60-årskrisen?

– Det kan man nog säga. Men jag var slut då. Jag hade jobbat för mycket och det var väldigt påtagliga burn out-känslor. Det var sömnlöshet och en skalle som for åt alla håll. I dag tycker jag att det var jättesynd att vi ställde in, men det var nog sunt ändå. Fast dyrt. Det gick nog 1,5 miljoner kronor till att ställa in det där.

Hur kom du igenom krisen?

– Tid. Det värker ut och går över helt enkelt. Jag tror att det är inbyggt i vårt system. Det ska kännas som satan, men när man kommit igenom det utan att ta livet av sig i ren förtvivlan över att livet är så kort, så kan man nog se på åren mellan 60 och döden på ett annat, lugnare sätt.

Anstränger du dig för att hålla dig i form?

– Jag måste göra det. Jag vandrar i parken, och så har jag ett hemmagym. Men tyvärr sprang jag sönder knäet för några år sedan. Så jag har inte vågat jogga sedan dess. Men det är sånt man får leva med.

Hur är ditt förhållande till alkohol i dag?

– Jag har ett ganska komplicerat förhållande till alkohol. Jag har haft det sedan jag var tonåring. Jag har inga problem att hålla mig borta från alkohol, jag har gjort det i nitton år som längst. I dag kan jag ta mig en drink eller en flaska vin eller två. Men jag är ingen människa som sitter och dricker vin till maten. Dricker jag vin så är det för att jag dricker vin. Det är som Peter Englund, den ständige sekreteraren, säger: Dricker han så dricker han ryskt. Jag är oerhört förtjust i mitt nyktra, klara tillstånd. Men ibland behöver det bli kaos, för att reda ut saker.

Turnéerna är dock strikt spritfria, och har varit så sedan 1991.

– Det är no no för mig, jag dricker varken före, efter eller under gig.

Fast så har det inte alltid varit.

– De första åtta–tio åren var det rätt mycket alkohol för att få det hela att gå. När man tänker på hur mycket det dracks under de där turnéerna så blir man nästan rädd. Men det gick ju så länge det gick. 1985 hade jag mitt första rejäla fyllegig, på Öland, när jag tappade det på riktigt. Då var det The Pogues-nivå, rena Shane MacGowan. Hej och hå med gitarren hit och dit. 1991 var också en förfärlig sommarturné. Men sedan dess har jag förstått att det där bara är fel.

I ena kortväggen på ateljén öppnar fönster upp för utsikten mot havet. I ett hörn ligger en Telecaster ovanpå en förstärkare. Längs den andra kortväggen står travar med Lundells tavlor. Det betyder dock inte att han målat som besatt på sistone, tvärtom var det ett halvår sedan han senast stod framför staffliet. Konstverken har han och Sofia, som är fotograf, plockat hem för ett projekt de gjort tillsammans, ett nystartat nätgalleri för Lundells tavlor.

Fast just nu är det skrivandet som upptar hans tankar. En ny roman med arbetsnamn ”Visenterna” håller på att växa fram vid skrivmaskinen. Dator har han aldrig vant sig vid, tangentbordet hänger inte med i rytmen.

– Jag håller på med en bok nu, som jag ska bli klar med. Jag bara skriver, och har kommit över 500 sidor. Jag och Sofia ska åka bort ett tag över jul och nyår. Då ska jag sätta mig, läsa igenom och se vad det är jag egentligen skrivit. Om det inte är bra lägger jag det åt sidan. Jag tror att den handlar om en man som försöker sig på ett experiment, att klara sig utan alla andra människor, säger han.

Titeln anspelar på de sällsynta europeiska bisonoxarna, visenter, som också har en roll i boken.

– Jag har alltid varit fascinerad av visenter, jag tror att det har att göra med att mormor tog mig med till Skansen så att jag fick se dem när jag var liten. Det finns vilda visenter kvar i Polen, i vissa träsk- och bergsmarker. Men de har varit oerhört ansatta av krigen som vandrat fram och tillbaks över landet. Jag har någon känsla för dem, överkörda, bortträngda. Min fascination för indianer och bufflar hänger väl också ihop med det.

Just växelbruket mellan musiken, skrivandet och konsten trivs Ulf Lundell väldigt bra med. Att då och då lämna skrivmaskinen och lugnet på gården, samla ihop bandet och hänga på sig gitarren. Till våren och sommaren ser det ut att bli turnétider.

– Jag skissar på det. Det är ett fantastiskt band att jobba med. Men jag måste prata igenom det ordentligt med Live Nation. Kanske blir det x antal gig i april och i sommar.

Fast det sliter förstås också, när man bär showen på sina axlar. Och sitt rykte som ensamvarg till trots, trivs Ulf Lundell inte med den speciella isolering och ensamhet som kan uppstå på turné. Kanske blir detta sista svängen, kanske inte.

– När jag var ute i somras kände jag att det kanske är dags nu att börja fundera på något annat sorts sätt att leva. Men ja, vi får se.

I bakhuvudet bubblar också tankar på fler skivor. Nästa blir nog lugnare och mer melodisk än den rättframma, slamriga ”Trunk”-rocken, spår Lundell.

– Sanden börjar rinna ut i timglaset, och jag har en del idéer om plattor jag vill göra. Jag måste nog se om jag kan förverkliga dem.

Vad är den största missuppfattningen om dig?

– Det skulle kanske vara att jag inte har någon humor. En finsk gentleman ringde mig en gång och sa ”Ulf Lundell, varför har du ingen humor?”. Och jag bara ”Va!? Vafan säger du?”. Jag har ju överlevt på humor i hela mitt liv, på tidningen Mad, på judisk humor, på Hasse och Tage.

– Sedan var hela fittstimsrejset en enda stor missuppfattning. Jag blev otroligt störd av det som hände då, när jag gick ut på Konsum och det kom fram väldigt antifeministiska snubbar och slängde armen om en och sade, ”Fan va bra Uffe, coolt att du gör den här grejen”. Och man bara uuuh, säger han och ryser äcklat.

– Feministerna förde över mig på fiendesidan. Men det är så det är i Sverige, har drevet börjat ska alla hoppa på. Och plötsligt springer intelligenta människor med huvudet under armen. Men jag är betydligt radikalare än vad många av de där människorna åtminstone är i dag.

– Och den senaste missuppfattningen tycker jag är väldigt dålig. Att jag bara är pissed, gnällig och förbannad. Jag försöker väl åtminstone göra något konstruktivt av det?