Att retas med en hund

Det tyckte vi var fantastiskt kul och vi skrattade så vi tjöt när vi sprang därifrån. Och så gjorde vi det igen.

Det enda skälet till vårt tilltag var mannens reaktion. Vi provade också andra fönster men när vi inte fick något gensvar på vår provokation gav vi upp och koncentrerade oss på den arge, gamle mannen.
Detta kommer för mig när jag följer den ånyo uppblossade debatten om Lars Vilks muslimska rondellhund. Jag funderar över varför Vilks egentligen gjorde hunden.

Vi har en lång och rik tradition av satir i Sverige ända från Olof von Dalins dagar fram till Lars Hillersberg, Rolf Börjlind, Olof Buckard, Hans Lindström och många till. Dessa har alltid haft ett uttalat och lätt igenkänt syfte med sina provokationer – oftast politiskt.
De har velat åstadkomma något med sina bilder och sina texter – peka på missförhållanden, hyckleri och maktfullkomlighet genom att förlöjliga och driva fram cyniska skrattsalvor.

Men vad ville Lars Vilks åstadkomma med sin muslimska hund? Var syftet att driva fram reaktioner som visar på missförhållanden i vårt samhälle? Ville han, precis som Baader-Meinhof-ligan i Tyskland, driva fram vad han anser är ett dolt ansikte, en dold agenda och lömska, fördolda planer? Ville han genom den muslimska hunden få utövare av islam att visa sitt rätta jag, visa vad de egentligen går för, vad de egentligen är för några gynnare?

Det skulle innebära att Vilks anser att det faktiskt finns något i skuggorna som behöver komma fram i ljuset.
Är det kanske ändå ett politiskt ställningstagande för västvärldens synsätt som Vilks anser är det rätta – USA-demokrati? Anser han att det redan finns en uttalad polarisering att ta ställning till? Valde han sida genom sin hund?

Bröd inget indrag:Eller var syftet rent pedagogiskt? Ville Vilks få exakt den reaktion som han fick och därmed ge det svenska kultur- och mediadrevet skäl nog att läxa upp muslimerna och med höjt pekfinger lära ut demokrati och yttrandefrihet?
Men det är kanske så enkelt att Lars Vilks agerade i egen sak? Efter allt ståhej kring hans eminenta och värdiga konstverk Nimis på Kullaberg blev det väldigt tyst kring honom.
Med den muslimska rondellhunden stod han åter i fokus och nu, efter mordhoten, är han ännu en gång flitigt exponerad i alla medier.
Bland annat står han på en bild med en yxa i handen som han säger att han kommer att använda om han blir angripen.
Jag har lite svårt för att tolka hans ord och hans ansiktsuttryck – verkar han inte rent av lite belåten? Eller är det jag som har fel glasögon på mig?
Men en provokation bara för provokationens skull och för uppmärksamhet åt provokatören är bara barnsligt och dumt.