Regimskiftet uteblev

Nöje.

Andra chansen radade upp ett startfält som kanske är det bästa i Melodifestivalens historia sedan man drog igång delfinalerna. Barfotarock till orgel och svärtad sång. Foxy Eartha Kitt-koolhet med landets bästa soulröst sedan... aldrig någonsin tidigare. Svensk högkvalitativ hårdrocksmylla med svidande stämsång, och två discospår som gör BWO:s frånvaro fullkomligt försumbar.

Otroligt då att de låtar vi kommer att höra mest ifrån inte gick vidare ens till semifinal. Men Pain of Salvation, Pauline, Neo och för all del Alcazar som alltid gjort sin alldeles egna grej, kan gå från Melodifestivalen 2010 med högburna huvuden. "Road Salt", "Sucker for love", "Human frontier" och "Headlines" kommer snurra hejvilt på
radiokanalerna en god tid framöver.

Schlagerpubliken var inte mogen för ett regimskiften. När det väl kom till kritan valde tv-tittarna trygga bekanta kort framför nyskapande nyfikenhet. Homogent istället för heterogent. Enkelspårigt istället för mångfasetterat.
Trendbrottet uteblev, men man kunde ju alltid hoppats. Frågan är bara om de innovativa låtskrivarna gitter skicka in fler bidrag i fortsättningen? Eller om de blir peppade för att kvalitativa utstickare faktiskt klarar sig hela vägen till Andra chansen innan det blir tvärstopp?

Hur som bröts mansdominansen till den stundande finalen. Två kvinnor. Två schlagerhårsvall.
Första gången Pernilla Wahlgren repade sin låt på schlagerscenen i Malmö ropade jag till min kollega på en av kvällsdrakarna – mot mitt bättre vetande, mot min tidiga utfästelse av Jöback som segrare – "Här har du vinnaren!". Schlagern som vi känner den i ryggmärgen var räddad.

Jessica Andersson har blottat sig i en bok. Tillräckligt för att släppa Kylie Minogue-komplexet, klä på sig och gå tillbaka till Fame-tryggt äppelkindat och ge sig på en ballad för första gången. Det gick ju bra.

Nu är ställningen balanserad inför finalen – fem debutanter mot fem bekanta schlagerfejs. Allt kan hända.