Jag vet inte hur många gånger jag fått svara på frågor om honom när jag varit utomlands de senaste åren. Gå in i en italiensk bokhandel, en tysk, en schweizisk eller fransk – det är samma sak. Högst upp på topplistorna ligger en eller flera av de tre kriminalromanerna Stieg Larsson hann skriva. Böckerna ligger där i travar, och intresset lär inte minska efter filmatiseringarna.

I svensk press är det däremot pengarna – och nästan enbart pengarna – som dominerat, de enorma summorna (det handlar i dag om bokförsäljning med en omsättning på över en miljard kronor) och arvet där Stieg Larssons familj står på ena sidan och på den andra Eva Gabrielsson, hans livskamrat alltsedan 1972.

Intresset är ofattbart stort. Det är drygt fem år sedan Stieg Larsson, den 9 november 2004, vid nyss fyllda femtio år avled av en massiv hjärtinfarkt. Den för tidiga döden har självfallet bidragit till att skapa myter kring författaren och författarskapet.



Stieg Larsson drev, som bekant, den antirasistiska tidningen Expo. Den var hans skötebarn liksom frågorna om jämställdhet, antirasism och ett intensivt engagemang mot kvinnoförtryck var de frågor som fick arbetsnarkomanen inom honom att arbeta sin hälsa sönder och samman. Samarbetet med tidningen Svartvitt – och förlaget med samma namn – inleddes 1993 då Expo stod på ruinens brant. Därmed påbörjades ett samarbete mellan Stieg Larsson och Kurdo Baksi.

Och nu utkommer Kurdo Baksi med boken Min vän Stieg Larsson. Bråken var igång redan före den ganska tunna boken hunnit tryckas. TT:s Kenneth Ahlborn är upprörd över att Baksi framställer Stieg Larsson som en fuskande journalist som intervjuade närstående när det gällde kampen mot rasismen och Baksis felaktiga påstående att Stieg Larsson inte fick skriva speciellt mycket och att han skulle ha vantrivts gravt under alla de år han arbetade på Tidningarnas Telegrambyrå. Livskamraten Eva Gabrielsson är bestört över att Baksi vid upprepade tillfällen framställer Stieg Larsson som en bristfällig – ja, rentav dålig – journalist.



Som bok betraktad är Min vän Stieg Larsson också ett minst sagt pinsamt misslyckande. Stieg Larsson förblir även efter läsandet en lika privat oåtkomlig människa som han var när han levde. Han avskydde offentlighetens ljus; han undvek ryggradsmässigt kameror. Det märkliga är att Kurdo Baksi inte tycks ha ägnat minsta intresse åt att försöka använda arkiv eller andra vanliga källor som står öppna för varje journalist. Han tycks inte heller ha gjort en enda intervju med människor som stått Stieg Larsson nära under olika skeenden i livet.

I stället berättar Kurdo Baksi minnen – trots att han redan i upptakten konstaterar att Stieg Larsson så gott som aldrig pratade om sig själv, aldrig nämnde sin barndom eller uppväxt eller delade med sig av erfarenheterna från sina många och långa resor världen runt. Därmed säger Baksi rakt ut att han egentligen inte kände Stieg Larsson. Han blir till och med förvånad när han upptäcker att Stieg Larsson gjort militärtjänst, för övrigt under två hela år som infanterist vid I 20 i Umeå.



Vad som i stället erbjuds är ett antal minnesbilder. De serveras med litet taffligt laddade och ansträngt ambitiösa skönlitterära stämningskapande skildringar av miljöer och situationer. De förblir dock inget annan påklistrad rekvisita och för snarast tankarna till en krystad dagbokskrivare.

Journalisten Stieg Larsson hade gråtit över de bristande luckorna i resonemangen, författaren Stieg Larsson hade garvat åt de skönlitterära utsvävningarna och den exceptionellt duktige och drivne researchern Stieg Larsson hade gnisslat tänder i ilska över den katastrofala frånvaron av fakta och undersökning.

Samtidigt är det lovvärt av Kurdo Baksi att framhålla den politiskt engagerade Stieg Larsson. Det vore tragiskt om drivkrafterna för allt vad Stieg Larsson gjorde skulle försvinna bakom hans postuma deckarberömmelse. Grundstenarna i Stieg Larssons världsbild – orubbliga och aldrig föremål för minsta kompromiss – är rättvisekravet och alla människors lika värde. Och jämställdhet, solidaritet och oförtruten kamp mot fördomar, rasism och kvinnoförtryck förblev hans övertygelse även sedan han lämnat den organiserade vänstern.



Samma politiska teman utgör också grunden för hela hans Millenniumtrilogi. De är inte skrivna för att enbart vara förströelse eller litet kittlande underhållning för stunden. De vill övertyga, skapa opinion och belysa viktiga samhällsfrågor.

Men även här förfaller Kurdo Baksi alltför ofta till tomma retoriska gester. Han gör inga ansatser till att analysera eller fördjupa förståelsen av Stieg Larssons böcker. Hans huvudsakliga ambition tycks alls inte ha varit att göra Stieg Larsson rättvisa. En genant stor del av den tunna boken handlar mer om Kurdo Baksi än Stieg Larsson.

Och vad ligger egentligen bakom följande märkliga sätt att uttrycka sig: "Stiegs framgångar har också förändrat mitt liv. Jag är ofta inbjuden att föreläsa om Stieg runt om i Europa. Jag intervjuas så gott som dagligen av journalister från hela världen och blir inbjuden till Stiegs filmpremiärer runt om i Europa… Det känns nästan som att jag på ett bisarrt sätt har blivit en ambassadör för Stieg."



I efterordet skriver Baksi i samma poserande sentimentala anda som karakteriserar det mesta i boken: "Det är först nu, efter snart fem års sorgearbete, som jag förmått uppbringa tillräkligt med mod för att skriva om min vän och medarbetare."

I en intervju häromdagen sade han som svar på kritiken från Eva Gabrielsson: "Hon ville skriva boken om Stieg först av alla, jag har väntat i fem år på att hon ska göra det och till och med erbjudit mig att spökskriva den. Nu skrev jag min bok före henne och då blev hon sur."

Själv är jag riktigt sur över att boken Min vän Stieg Larsson är så erbarmligt dålig. Stieg Larsson förtjänar sannerligen bättre.