I stället rör det sig om att gå in i landskapet och se det dag som natt, vår som vinter, hus, miljöer och människor. Nej jag ser inga människor i Lizzie Svefors akvareller, men jag ser hus, vägar, träd, kyrktorn, längors gavlar och tak och allt finns på Österlen, med något ynka undantag.

Och det är Lizzie Svefors som ser, betraktar samma slätt gång på gång, samma kyrktorn i alla väderlekar och under skilda årstider, det är hon som färgsätter och formbehandlar, det är hon som vill fånga en känsla eller en stämning och det är hon som vill delge oss och berätta för att vi ska kunna se och känna.

Boken består av avdelningar med akvareller och med ord, Lizzie Svefors har både skrivit och illustrerat, fem bilder är om träd, konstnären har sett träd, avbildat dem under skilda betingelser, men hon har även i sina bilder lagt in en längtan och drömmar.

Det kan vara en majmorgon med det skira gröna eller när hösten börjar att driva bort sommaren, det kan kännas som inte bara bladen är på väg bort, utan även de klensmala träden. Och det är höstvindarna som nästan inte bara tar lövprakten, utan även rötterna, Lizzie Svefors har fastnat för detta i sin bild frän hörnet Malmövägen och Gustafsgatan. Det känns att blåsten letar sig in i varje vrå, husen är inte med i bilden, bara träden och blåsten.

Stormen slet med sig

trädens hela gyllenprakt.

Brutalt, men väntat.

Lizzie Svefors har tillbringat flera somrar på Kåseberga liksom i närheten av Borrby och vintern har hon särskilt upplevt i närheten av Brösarp. Det är ett landskap med starka kontraster över årstiderna, från en stilla sommardag med ett vitt hav och så plötsligt ett landskap i snöyra, det går inte att se från hus till hus, det är bara att vänta och umgås med ensamheten, det går inte att sticka ut näsan, inte ens katten går ut frivilligt. Det finns ett skånskt ord för snöyra, snifogg, jag är lite osäker på stavningen. Men när snön fyger, yr, på Österlen, då är det krigsstillstånd, då kommer bandvagnarna fram.

I den här avdelningen i boken finns sagolikt vackra bilder från Borrby Tuvor, gårdar insvepta i träddungar, med en lågmäld kolorit och gårdar i svart och tegelröda tak. Ljuset lämnar ifrån sig ett skimmer som växlar och himlens färgackord skiftar.

Bilder utan störande detaljer men med dofter och känslor, som gör att du går in i stämningar som i ett musikpartitur med variationer. Mästerliga berättelser!

Två motiv som återkommer är Mariakyrkan och Lantmännens lagertorn, i gråvädersdagar, i gryningsljus och i nattmörker med ljuspunkter.

En natt kommer Lizzie Svefors in i klädkammaren och ser ut genom fönstret.

Det var alldeles violblått ute, och så lyste de

alldeles eldröda, Lantmännens silor borta

i hamnen. Efter fem minuter försvann det

och jag har aldrig sett det sedan.

Och Mariakyrkan vakar troget över staden, den finns där alla dagar i sol som regn, dag som natt och även de dystra gråvädersdagarna har något att ge.

Det ljusnar sakta

till en blygrå, mulen dag.

En hund skäller.

Lizzie Svefors kallar sinproduktion för akvarellodikter, det är ett passande namn, både bilder och ord är njutbara och uttrycksfulla. Jag önskar att hon får ställa ut en gång till i Ystad, det är ju ett bra tag sen sist, men då ska både ord och akvareller vara med!