Det blir inga pluppar till Magnus Betnér

I en resonemangskedja på Ystads teater gör Magnus Betnér sig lustig över A: Lokaljournalister i allmänhet, som alltid ställer samma dumma frågor. "Kan man skämta om allt?" verkar vara den stående frågan till komiker. Och B: Recensenter på lokaltidningar i synnerhet, som alltid skriver likartade, knackiga recensioner och alltid ger fyra pluppar i betyg för att lokaltidningar aldrig vågar stöta sig med någon.

För att råda bot på problemet har Magnus Betnér infört regeln att inte ge några biljetter till pressen under sin Livets ord-turné. Och han drar ner rejäla skrattsalvor när han beskriver hur sura en del lokaltidningar blivit över detta faktum. Jag skrattar själv när han säger det, därför att han bäddar så snyggt för poängerna, därför att det ibland är befriande att skratta åt sin egen yrkeskategori och därför att... för att det är sant att vi går gratis. Det är bara pressen, och förstås en del vänner till artister och arrangörer, som får fribiljetter. Orättvist, kan tyckas.

Men börjar alla göra som Betnér, så blir det snart ekonomiskt kämpigt för en liten tidning som Ystads Allehanda att bevaka regionens nöjes- och kulturarrangemang. Fast det är väl lite av poängen, eftersom besökarna har sin egen recension i huvudet efter föreställningen. Och lokaltidningarna, vars recensioner ingen bryr sig om, ger ändå alltid fyra pluppar. Menar Magnus.
Det är en diskussion som jag kanske bör ta på allvar på min post. Kvalitetsperspektivet, för det första, måste man ta på allvar på varje tidning. Inte minst på en lokaltidning, där det ibland kan gå långa perioder mellan de riktigt stora rubrikerna. Då gäller det i stället att göra bra läsning av det som faktiskt händer, och ge en god och innehållsrik bevakning av sitt lokala område. Att det sen kan bli stolpe ut ibland är något varje redaktion måste jobba med. Men jag skulle säga att det är kopplat till arbetsbelastning snarare än att det skulle vara en ovanligt hög andel stolpskott på redaktionerna.

Och recensionerna, då? I mina ögon fyller recensionen flera funktioner, oavsett om det handlar om konserter, teatrar eller stand up. Dels är den ett av flera verktyg i tidningarnas bevakning av nöjes- och kulturlivet. Dels är det läsvärt material, så länge recensionen håller någon form av kvalitet. Men framför allt har recensionen en tipsande och vägledande roll, och kan nå utanför de cirklar som redan har tänkt köpa skivan, se filmen eller sitter i publiken.

Själv har jag alltid gillat att läsa recensioner. Särskilt om skribenten tar uppgiften på allvar och brinner för att sprida vidare sånt den tycker är bra. Eller avråda från sånt den inte gillar.

Och över tid kan man bygga upp en slags relation med recensenter man stöter på ofta. Några av mina mest älskade skivor har jag köpt på inrådan av recensenter jag lärt mig lita på. Och jag har hamnat i en del roliga diskussioner på grund av recensenter jag tycker är dumma i huvudet. För även jämförelser med egna upplevelser kan vara givande.
Samtidigt är det intressant att Magnus Betnér skjuter in sig just på lokaltidningar, inte tidningar i allmänhet. Jag har svårt för perspektivet att just recensionerna i lokaltidningar skulle hålla en generellt låg klass. För en påg från landet känns det som ett unket, storstadsfixerat tänkande. Däremot är jag smärtsamt medveten om att landsortstidningar inte har särskilt stora penningpungar att köpa recensioner för. Och då underlättar det inte att vissa artister och vissa bolag börjat ta betalt för evenemangen. För en del tunga arrangörer har också slutat med fria pressbiljetter. Och jag lovar, det svider mer i småtidningarnas plånböcker än i de stora tidningsdrakarnas. Dessutom ska man inte glömma att recensioner redan kostar tidningarna, i form av arbetstimmar och frilansarvoden.

Den här gången betalade jag, för att jag tycker det är viktigt att uppmärksamma de nöjesgrejer som händer i våra krokar. Och för att jag vill sprida vidare ordet att Betnér är en sevärd komiker med många tankeväckande åsikter. Men blir det en vana så blir jag snart indragen på ekonomikontoret.

Och kanske är recensioner menlösa. Kanske borde vi inte ägna oss åt det ute på landet. Nu får Magnus Betnér inga jävla pluppar, så kan vi börja diskussionen där.