Regissörer ritar för hand

Året är 1975, skolan heter California Institute of the Arts. En samling unga män sitter böjda över sina ritbord; där sitter John Lasseter (mannen som uppfann den postmoderna animerade filmen med bolaget Pixar), där Brad Bird (Järnjätten, Superhjältarna), där Tim Burton (Edward Scissorhands, Batman) och där Henry Selick (Nightmare before Christmas, Coraline).

Och så John Musker. En man som skiljde sig från mängden. Medan de andra förde in den animerade filmen i datoråldern skulle Musker tillsammans med Disneykollegan Ron Clements hålla kvar vid det handanimerade.

Deras senaste film har svensk premiär på fredagen: Prinsessan och grodan

.
– På den tiden kunde ju vi på skolan inte förutspå vad som var på gång för oss. Men vi älskade animation, pratade om det hela tiden och önskade att den skulle komma tillbaka till sin forna storhetstid, säger Musker.

Han och Clements har jobbat för Disney sedan Micke och Molle 1981. De har sett kontroversiella chefer komma och gå.

– Först jobbade vi för Ron Miller, Walt Disneys svärson. Det höll på att gå åt skogen. Sedan kom Roy Disney (Walts brorson) och folk som Michael Eisner och Jeffrey Katzenberg. Det var kaosartade dagar med Eisner i ständig fejd med alla, med Roy och aktieägarna... Stället har förändrats men vi är likadana.

I mitten av 00-talet lade Disney ner sin avdelning för handanimation. Men genren skulle upprättas när Muskers gamle klasskompis John Lasseters bolag Pixar köptes av Disney och Lasseter fick en chefspost.

– John är visserligen datoranimationens gudfar, men han älskar handanimerat. När han kom in fick vi börja från scratch igen, med en handritad Långbenfilm för tre år sedan, säger Clements.
Frågan är hur framtiden ser ut för den handanimerade filmen. Prinsessan och grodan har inte blivit den framgång Disney hoppats på och är mest känd för diskussionen kring att den har "Disneys första afroamerikanska prinsessa" i huvudrollen.

– Jag är förvånad att det blev ett sådant blixtnedslag. Men vi visste att vi måste göra henne på rätt sätt, att det finns mycket starka känslor i det afroamerikanska samfundet, säger Musker och Clements fyller i:

– Det var inte så att vi kände "nu är det dags" eller "det här borde ha gjorts förut". Hon är bara en naturlig del av storyn. Men vi blev mer och medvetna om hur viktig hon var för många människor och det tvingade oss att göra henne rättvisa.