Prinsessan och grodan.
Bild: Scanpix

För småbarn och gamla nostalgiker

Text: Erik Helmerson
Publicerad 4 februari 2010 16.08 Uppdaterad 28 juni 2010 3.25

Animerat.
Är det en biosalong jag kommit in i eller en tidsmaskin? Det första som hörs när ljuset släckts för Prinsessan och grodan är en äkta Walt Disney-sång: "Stjärnan tänds i gryningen, önska dig nåt fint min vän".
Det är som om någon tonsatt det tecknade 1960-talet, och sedan kommer de forna Disneymarkörerna en och en: flera sångnummer, handanimerade miljöer och en hopplös kvinnosyn med två små flickor utklädda till prinsessor.

Genusorienterade filmkritiker omkring mig vässar knivarna så att de dränker dialogen. Men det kommer att bli mycket bättre. Genusperspektivet, inte filmen.

Prinsessan och grodan utspelas i ett New Orleans under jazzåldern, ett New Orleans där svarta och vita lever sida vid sida och spelar sida vid sida i samma band. Utopi eller skönmålning? Välj själv.

De två små prinsessorna kommer att växa upp åt varsitt håll, den vita in i ett fluff av balklänningar och kavaljerer, den mörka till en evig arbetsdag där hon lever för sin dröm – att driva en egen restaurang.

Filmen är alltså Disneys första handanimerade på sex år; visuellt påminner den mest om Skönheten och odjuret. Det, i kombination med filmens banala tonfall – milsvitt från Pixars sofistikerade humor – gör att den känns bäst lämpad för små barn och gamla nostalgiker. Den lever egentligen bara i gatumiljöerna från New Orleans och de suggestiva voodooskildringarna (paradoxalt nog, eftersom voodoo är en dödskult).

Små grodorna ÄR helt enkelt inte särskilt lustiga att se. Ack ack ack.

(TT Spektra)

Titel: Prinsessan och grodan Premiär: 5 februari 2010 Svenska röster: Pauline Kamusewu, Pablo Cepeda, Fred Johanson med flera Regi: John Musker och Ron Clements Speltid: 1 tim 38 min Censur: 7 år

Större eller mindre text



Mest läst på Nöje
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu