Och det pågående livet avbryts av uppehåll, eftertankar och det som kommer efteråt är kanske det viktigaste. Världen omkring är inte längre så gripbar, schakten växer mellan det lilla och det stora livet.

"Det är ett väldigt avstånd mellan hit och dit, nog sagt."

De många uppmaningarna från myndighetshåll ekar i tomhet och de stora bulletinerna från samfundet om valutakurser och arbetslöshet väger lätt mot törnsångarens ackord, sången är hastig och käck, men sträv och skrovlig. Små ytburna trivialiteter och fnasiga banaliteter är livet.

"Grinden gnisslar visst också."

Bengt Emil Johnson kallas inte sällan för både naturlyriker och rent av fågelpoet, men jag märker nu långt efter debuten 1963 att han rör sig i samma landskaps marker med katedraler av samma namn som tiden, rummet och språket. Möjligen växer träden i lite lättare jordar med svagare konkretistiska rötter.

Du kan med åren utan rädsla även närma dig de stora rummen, som du aldrig besökt och du kan lära dig umgås med och vänja dig vid det som du har försummat, det finns en rörelse i livet från något som du lämnar till något okänt, dikterna rör sig mot det ändliga, mot det som upptar dina tankar ju längre livsvägen sträcker sig, du går mot slutrummet och kanske möter du före inträdet någonting du aldrig sett eller hört tidigare.

"…spinnandet från en nattskärra som du verkligen aldrig hörde."

Det är en märklig fågel på många sätt nattskärran, i strålkastarljus lyser nattskärrans öga som en eldgnista.

Tiden finns med oss ständigt, tiden gör något med oss och vi gör också något med tiden, tiden bestämmer och ringar in händelser, det kommer avvikelser som vi uppmärksammar och lagrar inom oss.

"Det var det året då tornsvalorna inte kom."

Det uppstod en tystnad, en väntan, en längtan och en osäkerhet. Tornsvalorna uteblev inte, de kom, fast försenade, det kom oväntade lågtryck på den långa vägen från södra Afrika. De behövde bara lite längre tid. Vi visste tiden när det brukar ske, nu blev vår tidskompass störd och nålen bara snurrade på tomgång. Och vi måste ständigt vara beredda, på den eviga rörelsen, vi måste vara på väg, många med brådska och andra utan, nu härskar inga linjära rörelser i liv, det kommer alltid annat emellan och bara korta ögonblick kan kullkasta riktningen och ändra den uppnitade måltavlan. Och efter ett stillastående och ett tillbakagående så kommer Predikarens determinism;

"Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen."

Bengt Emil Johnson skriver på ett annat sätt;

"Vid stationen.

Allt är alltid på väg.

Där är lokstallarna,

tömda.

Ladusvalorna har rest.

Här kommer tåget."

Fåglar finns det både här och där i boken, sångsvanar i dimma, i vitt och grått, rödhake, korp och skata och tre sparvar på balkongräcket vid Karolinska Sjukhuset eller är det en ägretthäger? Ingenting är omöjligt för denna snövita häger, den kan ha rest ända från Neusiedlersjön. Och så är det en ensam tornseglare på omslaget av boken mot en naken, duvblå himmel, mäktigt !

Bengt Emil Johnson är en av de ledande poeterna i sin generation, en av de stora, bland annat därför att han gräver fram ord på skilda platser och i olika ögonblick, han stuvar och han bearbetar och han skalar bort. Och han rör sig med elegans i dessa marker utan märkvärdigheter och uppnästhet, den språkliga rörligheten skapar emblem av känslor och stämningar, ordtemperament. Vi flyttar os från rum av humor och glädje, till andra av saknad och sorg.

För dessa skrivövningar behövs inga tjocka diktsamlingar, inga svamliga ordslingor som inte hittar hem och inga unkna samtidsbilder och inga övertoner.

"Då säger korpen

ifrån."