Fotoutställning
med mångfald

Text: Bo Bjelvehammar
Publicerad 8 februari 2010 14.11 Uppdaterad 28 juni 2010 3.29

Fotografi.
Tjugo av Ystads fotoklubbs medlemmar visar ett sjuttiotal av sina bilder, jag möter en av bildtagarna Richard Evander, vi slår följe och tittar runt på bilderna, mest på hans fyra bilder.
Jag ser väl ingenting särskilt i hans tulpanbild, inte heller i duvan vid Ystads teater, men när jag kommer till de andra två bilderna, då känner jag igen hans språk. I vattenkristallen och i en manet på havsstranden som har täckt sin kropp med en fjäder, bara delar av sin gelékropp. I ett särskilt ögonblick som är både kort och förgängligt, har han fångat detta möte, av förtätning, av mättnad, manetens liv kan anas i blodkärlen, den har nyss flutet i land, den är inte blek och gråslemmig, den lever fortfarande. Och just då kom en dunfjäder förbi, landade och skylde manetkroppen, allt på en bädd av brutal sand. Och då föddes bilden, på samma sätt som poeten skapar sina ordrader och grafikern gestaltar sina kontraster mellan yta och djup. Tänk alla dessa andra språk som omger oss som matematikens och arkitekturens. Och tack Richard Evander för att du visade mig denna bild, ordentligt, jag var ju redan på väg till nästa, till nästa, jag skulle ju se den nya kollektionen i det stora konsttemplet. Men denna bild bär jag nära mig, Manet som fått fjäder var namnet.

Om det ska sägas ett ord som är allmänt och täckande om allt detta så är det väl natur, svanparets morgonbestyr, en kärrsnäppa från Skarviken, en solros, en doftros och ett asplöv. Det blommar, det är sommar och det är sådan grönska, så att till och med cykeln är överväxt. Det är vackert, det är fullt av liv och jag känner nästan doften av det gröna och det rosengranna. Inte nog med det, det finns även trädgårdsbilder, ett par hästar och ett gravandspar. Det är nog bra och vackert allt detta, men det finns en bild som jag fastnar för i denna temakrets. Det är Arne Hanssons bild av en kvinna i gult som ser ut över havet, från en grönklädd bergsknalle, det finns bara hon, det illgula och så hennes tankar och längtan, den bilden har en berättelse, hon är där på besök, hon ska bevara något och ta med sig och hon ska återvända till något annat. Så ser jag henne och så detta gula, som en kontrapunkt!

Det är en mångfald av bilder från skilda miljöer, en närmast stiliserad bild från ett skånskt landskap med det omistliga rapsgula, stadsmiljöer som bildkonst och fyra svartvita bilder från Revhusen 1981 av Erling Pedersen, då kryper det skånska vemodet in på skinnet. Och inte nog med det, fjorton minuter senare möter jag Revhusens sista inbyggare på Pressbyrån, Åke Andersson, hette han inte så? Slumpen kallar, men som alltid kräver den en viss beredskap och mobilisering! Landskapen är ofta svenska, många miljöer är lokala, men det finns även ökenlandskap, jag vet inte varifrån. De står alltför ofta, de två orden, utan titel.

Det går lite olika till i det här fotograferandet, någon ser och upptäcker en skönhet i en blomma eller hos en fågel och vill bevara och förmedla en känsla och en stämning, det kan naturligtvis mixtras med redskap och tillbehör. Men känslan och stämningen är det som ger betraktaren något, inte hur mycket utrustningen kostar. Andra arbetar vidare med konstruktion, med gränsöverskridanden, med skruvade absurda och surrealistiska detaljer, det vill ge någonting utöver avbildningen, en bildkonstkänsla. I utställningen finns allt, med både god bredd och kvalitet, men jag går tillbaka till Richard Evanders Manet som fått fjäder, jag håller mig till den och det särskilda, fångade ögonblicket.


Fakta

Ystads fotoklubb Medlemsutställning T o m 14 mars

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu