Resenär med känsla för detaljer

Hans tempo var ett annat. Han dröjde ofta vid de talande och typiska detaljerna; han såg skarpsynt och piggögt de trakter och miljöer han passerade när han reste runt i landet om somrarna och äntligen slapp träla vid den akademiska grottekvarnen i Uppsala. Inget tycktes för trivialt eller smått för att anteckna och berätta om i de långa och inträngande breven han skrev till sina vänner.

Adolph Törneros (1794 – 1839) har aldrig tillhört de självklara författarna, de som ständigt finner sin väg in i litteraturöversikterna, men han har alltid funnit en skara trogna läsare, sina förespråkare och det i regel bland de sant sparsmakade. På ett närmast underjordiskt sätt har han överlevt hos litterära storheter som Vilhelm Ekelund, Klara Johanson och Gunnar Ekelöf. Aforistikern Törneros uppmärksammades nyligen i Göran Lundstedts bok "Det levda ordet". Ty det finns något i Törneros konkreta språk, hans exakta men inlevelsefulla miljöskildringar som överlever mycket annat av samtidens romantiska storvulenhet och oreserverade känslosamhet.


Vilhelm Ekelund såg en obruten linje – ett inre släktskap – mellan Carl August Ehrensvärd, Carl Jonas Love Almquist och Adolph Törneros. De representerade, enligt Ekelund i ytterst positiv mening, det svenskaste i litteraturen. Den anslående naturen, somrarnas fägring och lockelser, de dammiga vägarna som slingrade sig genom de skiftande landskapen, den intagande blomsterprakten, de gröna ängarna. Det var deras styrka att lyckas skildra detta på ett levande sätt.

I Uppsala ingick Adolph Törneros som en uppskattad vän och omtyckt gäst i den kultiverade salong som Malla Silverstolpe höll om fredagsaftnarna. Malla Silverstolpe beskriver på ett ställe i sina omfångsrika "Minnen" Törneros på följande sätt, strax efter att hon nyss träffat honom: "En lång, spenslig man med en fin fysionomi. Han var tyst i sällskap, men alla hans närmare bekanta omtalade hur rolig, fint känslig och kvick han var. Bland annat hade Malla hört sägas, att hans livliga imagination gav färg och form åt alla föreställningar…

Gärna gjorde Törneros liknelser och hade en gång yttrat, att han tyckte de svenska fruntimmerna liknade tenn, glänsande, men utan sant värde, böjligt och förgängligt." Adolph Törneros litterära anseende grundar sig helt på hans efterlämnade dagböcker och de många och innehållsdigra brev han skrev. Ett fylligt urval med titeln "Bref och Dagboksanteckningar" gavs ut redan året efter hans död 1840 med en lång inledande minnesteckning skriven av vännen Atterbom.

Per Wästberg har i Svenska Akademiens utomordentliga klassikerserie gjort ett urval av Törneros brev. Volymen har fått titeln "Resebrev" och är försedd med ett medryckande och inkännande förord av Wästberg själv, och för kommentarerna svarar Jonas Ellerström.


Törneros var, trots sin uppskattade sällskapstalang, en person som ofta sökte sig till ensamheten. Han drog sig undan andra människor – för studier och ett flitigt läsande, för sitt skrivande och säkerligen med pipan tänd en hel del grubblerier över tingens och människornas ordning. Han levde sitt liv ensam. Han gifte sig aldrig. Eller som Atterbom skildrar det i sin "Minnesteckning" efter att ha beskrivit en ungdomsförälskelse som skulle ha drabbat Törneros med stor kraft och bestående allvar redan i femtonårsåldern. "Men för honom förblev den kärlek, som var hans första, hans enda verkliga. En älskarinna, en maka, träffade han aldrig." Snarare tycks Adolph Törneros haft en utpräglad asexuell läggning, trots vissa svärmerier och romantiska kärleksförklaringar i breven till manliga vänner, särskilt då till hans bäste vän Melcher Falkenberg. Det är också i de många breven till Falkenberg, som var officer nere i Skåne, som Törneros visar sig som mest frispråkig och öppenhjärtig, liksom det däri även kan skymta att han ägde en vass penna som hade lätt för att fånga människors tillkortakommanden och mindre vänliga sidor. Han ryggar inte inför det groteska eller frånstötande, det ondsinta eller högfärdigt uppblåsta. Då drar gåspennan plötsligt blod.

I Uppsala lever han ett inrutat liv, sköter med exemplarisk nit sin professur i latin, är en omtyckt – om än inte inspirerande – föreläsare, skriver en del läroböcker. Trots sin pliktkänsla klagar han en hel del i breven över monotonin, det själsdödande i den akademiska vardagens lunk och enahanda rutiner. Han längtar till sommaren. Då ger han sig av från Uppsala, ut på grusvägarna och reser genom landet. Då känner han sig fri.

"Stackare jag, instängde arbetshjon!" kan han utbrista, eller: "Trött av Terminens mödor, ja! vedermödor".

Samtidigt trivs han i Uppsala. Han skildrar i ett av de tidiga breven hur mörkret sänker sig över slottet och kyrkan, sveper in husen med sin mörka mantel. Vid hans arbetsbord sitter poeten Nicander och skriver vers. Själv sitter han stilla och tillbakalutad, röker en av sina många pipstopp tobak och blickar ut genom fönstret och ser i huset snett emot hur det är tänt även hemma hos vännen Atterbom.

Breven är ofta utförliga, de dröjer vid detaljerna, fångar stämningarna, målar naturscenerier med exakt pensel. De blir, sammantagna, till en sorts litterära redogörelser över livet han lever. Ty Törneros är inte direkt spontan i sitt uttryckssätt. Det är ofta uppenbart att breven är orkestrerade. De utgör en litterär form som han medvetet använder sig av för att ge relief åt vad han har att berätta. Att han är starkt påverkad av sin litteräre förebild framför andra, den tyske romantikern Jean Paul, råder det ingen tvekan om.

Annars är det en hel del skvaller från Uppsala. När Tegnér är på besök inför biskopskröningen och Törneros får träffa det elektrifierande geniet hemma hos Malla Silverstolpe på kvällen. Kronprinsen gör visit i lärdomsstaden. Eller så beskriver han vilka han själv besöker, festligheter, visiter och vad som sagts och hänt. Litterära nyheter förmedlar han troget och omedelbart. Hur Geijers svenska historik framskrider – den blev avbruten på grund av sjukdom. Han kritiserar Atterbom när han i tidskriftsform publicerar de första avsnitten av sin reseskildring: "Men jag, som läst dessa brev färska, måste ändå beklaga, att han nu på nykter kaluv, vid redigeringen, här och där plånat ut det naiva i framställningen, genom små tillsatser, som smakar mer av konst", skriver han till Falkenberg den 29 mars 1825.

Volymen heter "Resebrev" och därför bör det förtydligas att Adolph Törneros resande var rätt inskränkt. Ofta var det till sin födelse- och uppväxtstad Eskilstuna han for, inte minst för att i huset som låg vackert invid kyrkan besöka sin mor. Två gånger reste han så långt som till Skåne och vid ett av dessa tillfällen tog han båten över till Köpenhamn. Annars var det ofta till de herresäten och gårdar där han en gång tjänat som informator som han reste om somrarna.


Klagomålen i de långa breven är lika vanliga som hyllandet av naturens skönhet och mänsklig vänlighet. Han klagar på dåliga sängar som är fulla av loppor och löss, dålig – inte sällan oätlig – föda, att det är skitigt och frånstötande på de härbärgen han tvingas rasta vid. Han har god blick för människor. Han har lätt för att skildra deras brister och skavanker. Genom hans välutvecklade sinne för de avslöjande och betecknande detaljerna kommer man den tidens Sverige nära inpå det vardagliga livet.

Adolph Törneros blev inte gammal. Atterbom menar i sin Minnesteckning att han dels var sjuklig, dels drev sig alltför hårt i sitt arbete. Han skriver om Törneros "järnflit, varmed han alltredan – liksom (tyvärr) sedermera framgent – bedrev sina studier och meditationer på en ända från begynnelsen ömtålig hälsas bekostnad… ett nit för de honom anförtrodda lärovärven, vars enda fel var att brinna, så natt som dag, med ett övermått, varav han snart förbrändes". Adolph Törneros blev fyrtiofyra år och avled den 20 januari 1839.

"Resebrev" är förvånansvärt friska och fulla av en överrumplande fräschör. En annan tid, ändå i grunden alls inte så olik vår, stiger fram med tydliga och livfulla konturer och mängder av vardagliga detaljer. De många dofterna, människor med sina goda och brutala sidor, naturens praktfullhet, vardagens motigheter och framgångar, fester och medryckande läsning, dystra tankar i nattlampans sken, en god pipa och några vederkvickande supar.