Tystnad att lyssna på

Det är svårt att ha alla rätt, anser Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet.

Den här intervjun är redan skriven. I tisdagens Aftonbladet, i form av den stort uppslagna debattartikeln "Tystnaden". Åsa Linderborg, författare och kulturchef på Aftonbladet, gästade Kristianstad i förra veckan. Inför hennes framträdande intervjuade jag henne om kulturjournalistik.

Hon svarade på frågor om hotet och hatet mot DN Kultur, men också mot konst och kultur i allmänhet, om vikten av en fortsatt stark kulturjournalistik, om behovet av mångfald och om den svenska folkbildningstraditionen.

Allt detta är ämnen hon tar upp i sin debattartikel med utgångspunkt i nedskärningen av DN Kultur. Hon bakar även in förändringsplanerna för Skånemedias kultursidor i sitt resonemang. På ett plan har hon rätt, vi för just nu diskussioner om ett utökat samarbete, där alla texter, såväl våra egna, som frilansarnas, kan komma att publiceras i alla tre tidningarna (varje redaktör avgör vad som är aktuellt för "sina" sidor).

Linderborg slår ner hammaren: "Stordriftsfördelar på bekostnad av åsiktspluralism."



Grunden i vårt intensifierade samarbete är att hjälpas åt för att leva upp till ett sparkrav. Ett sätt är att dubbelpublicera recensioner. Två åsikter om en bok, eller utställning, blir då en (Trelleborgs Allehanda är inte intressanta i det här sammanhanget, då de i dag har Sydsvenskans kultursida som sin kultursida). Förlusten är att en röst försvinner, vinsten är att vi får en extra redigeringsresurs och sparar pengar och tid för att profilera det övriga materialet, främst det lokala och regionala, på ett bättre och mer genomtänkt sätt.

Som den ekonomiska situationen ser ut, och den går inte att bortse ifrån, tycker jag vi tar rätt steg. Den nya organisationen möjliggör nya satsningar. Men för Åsa Linderborg blir detta enbart ett bevis på ett större skeende, där det offentliga samtalet i landet blir allt tystare. Om jag tycker hon går fel i slutsatsen om våra tidningar för hon fram andra intressanta resonemang. Och hennes slutackord med frågan om varför så få höjer rösten mot kulturbantningen på DN är värd att tänka vidare. "Demokrati och humaniora är inte en ensak för Bonnierkoncernen. Det angår oss allihop", skriver hon och ser förändringen såpass avgörande att den inte stannar vid en inre angelägenhet för DN.



Om hon, och inte kulturchef Björn Wiman på boulevardkonkurrenten Expressen, hade blivit erbjuden kulturchefsskapet på Dagens Nyheter efter Maria Schottenius, vad hade hon då svarat. Det var en av frågorna i min intervju.

– Jag skulle aldrig ha fått frågan, jag passar inte på DN. Men jag hade tackat nej, det jobbet hade tvingat mig att lägga band på mig själv. Jag är uppvuxen med Aftonbladet och älskar kvällspressen. För mig ligger det en utmaning i att vinna läsare som annars inte brukar läsa kultursidan. DN Kultur har redan en stor trogen läsekrets.

Under Åsa Linderborgs chefskap på Aftonbladet kultur har debatterna varit många och inte sällan livliga. Polemik renodlar argumenten och perspektiven, är hennes åsikt. Livligast blev det förra året, efter Donald Bo-ströms artikel om påstådd israelisk organstöld. Linderborg säger att frågan var rätt att ställa, att nya uppgifter gett dom rätt och att hon aldrig ångrat publiceringen, trots hot, hat och debatt på internationell nivå. Erfarenheten av debatten är dock något helt annat. Sveket från kollegor.

– Många tyckte att vi hade rätt och att jag skulle stå på mig. Men ingen ville synas med namn. Jag som alltid lärt mig att kulturjournalistik gärna pratar om sanning och att kulturskribenter har civilkurage. I helvete heller. När det blåser är man alltid ensam.

Sitt eget mål med Aftonbladets kultursida är att den skall ha ett samhälls- och konfliktperspektiv. Sidan skall inte vara mysig eller trevlig, inte heller erbjuda en tillflykt, nej, kultursidan skall, med hennes ord, "vara livsfarlig att öppna".

– Jag har tidigare sagt att jag tycker kulturjournalistiken i Sverige håller en hög nivå, men på flera sätt är den nu hotad. DN Kultur är ett exempel. I England, Frankrike och andra länder är kultursidor för eliten. Vår tradition med kultursidor i alla tidningar, även kvällspressen, är unik. Den traditionen, liksom den nordiska om att ha en samhällsdiskuterande och reflekterande kulturjournalistik är värda att ta strid för.