Själen finner nåd och frihet

Det är rader som kommer att sväva över landet Sverige, Björn Ranelid kommer att använda dem vid sina framträdanden från Gislaved till Storuman, han är nu mera känd än någonsin från sina många besök i TV, inte minst från serien Stjärnorna på slottet som gav honom god publicitet. Under hösten kom även en viktig bok om fenomenet och varumärket Björn Ranelid, som ständigt får nytt bränsle inte minst genom hans egna ord och utspel.

Jag är övertygad om att den nya romanen kommer att sälja bra, just på grund av att flera människor har blivit nyfikna på honom och fått positiva vibrationer. Den säljer inte bra för att det är en utsökt bra bok, han har skrivit flera som är betydligt bättre och åter igen upprepar han sitt budskap som godhetens och frihetens apostel. De vackra bilderna finns med, de finns inte så ofta, flera känns igen och andra stannar kvar i dunkel. En god berättelse fångar läsarens uppmärksamhet, som stannar kvar under läsandet, jag kan inte behålla den under läsandet, jag får lägga boken ifrån mig och återkomma, ändå är det en ovanligt kort roman för att vara Björn Ranelid, den är på 264 sidor.


Berättelsen handlar i stor utsträckning om David Olsson, som mördat två människor och är dömd till livstids fängelse, romanen belyser Davids tidigare liv och hans liv i fängelset. En person står honom nära livet ut, det är hans son Kasper.

David Olsson var före den stora tragedin brobyggare, det är en begåvad man, men sluten och inåtvänd, han lever bara nära sin familj och söker inga andra kontaktytor, familjen lever ett liv som inte är ovanligt, men det finns tecken på sprickor, livet för hela familjen tar en overklig vändning genom den stora katastrofen.

Björn Ranelid ser det som sitt uppdrag att dels ge en bild av Davids liv, men samtidigt skildra de anhörigas situation och de stora svårigheterna för barnen, när någon av deras föräldrar begår brott.

Författaren som är närvarande i det som sker vet att David höll i kniven, som gav skadorna som ledde till döden, men han vill ändå berätta om det som skedde och det finns inte många som kan ta tillvara dessa berättelser.

"Kanske finns det snart bara författare och dårar som tar sig an mördare, dråpare, våldtäktsmän och människor som sprider skräck och terror omkring sig. Gud gömmer sig eller håller sig åtminstone undan, när det gäller."

Björn Ranelid har naturligtvis fått delar av berättelser från skilda håll, han har hört, han har upplevt på nära håll och han har lagt till eget, som det är brukligt i både komposition och gestaltning. Han beskriver med detaljer livet i Davids cell, han gör inga förskönande omskrivningar av vad saken gäller, det är ingen vård och det rätta namnet på dem som finns där är fångar. De vackra bilderna, färgerna och dofterna från sommarängen och telefonsamtalen hem från Öresundsbron finns i David Olssons huvud för att han ska uthärda och kunna gå från en dag till en annan. Och för att kunna umgås med en tragedi och se en möjlig väg bort.

Davids döttrar vänder honom ryggen och tar helt avstånd från honom, hans son Kasper visar en förlåtande storhet, han tar kontakt med en författare som hjälper David berätta om och att förstå sitt liv. I dialogen mellan David och Kasper finns romanens storhet, det behöver stora ord till för att beskriva detta, ord som förlåtelse och kärlek. Far och son talar om det mesta, men Kasper visar överseende, även med stora svagheter. Och han försöker att förstå, vem kan egentligen säga sig ha förstått något av en annan människa?

Det förefaller vara mera av provisorier och utkast, ingenting med säkerhet och trosvisshet, inte ens författaren här kan i sin berättelse skriva något med visshet, han får bara i uppdrag att förvalta Davids och Kaspers ord.


David Olsson erövrar en ny värld i fängelset, han börjar att läsa, språket bryter ner murar och ger honom en annan frihet. Och inför ord kan han börja att gråta stilla och långsamt, som inför dessa meningar.

"Kärleken saknar fast adress, men den har sitt bo både i kloaken och i himmelriket.

mänskligheten måste lägga alla krig genom tiderna som fågelägg i korg och låta dem kläckas som vita duvor." En expressiv ranelidbild, som gör att några förlöjligar och hånar, andra älskar orden och lär dem utantill och det är ord som Björn Ranelid med garanti kommer att föredra från estrader och på bibliotek.

Det finns scener i berättelsen som är enastående i sin värme och närhet, som den när Kasper är med sin flickvän Amanda, när Amanda drar fingrarna över Kaspers hjässa, när hon blåser värmen in i hans själ, åt denne son till en mördare, en mördare vars själ på det yttersta blir benådad och undgår tyngden och får friheten.